Och hon sade:
— Tyst, tyst. Det är så fåfängt att tänka på allt. Man får inte begära för mycket. Med mig dör mitt liv. Du finner en annan kvinna.
Först när det dagades upptäckte hon, att hon inte var ensam. Hon blev skrämd och ropade:
— Vem är det, som går bakom mig?
Men samtidigt såg hon i spegeln, att det var bergmästaren. Hon vände sig då hastigt om och gick emot honom. Hennes rörelser voro ganska livliga och hon log vänligt mot honom.
— Kära bergmästare, sade hon, välkommen till Frötjärn. Räck mig handen.
Han sade:
— Jag har väl annat att räcka Barbro.
Men hon tog hans hand mellan sina och kysste den upprepade gånger.
— Det är bäst att vara ödmjuk, sade hon. Jag har kanske gjort bergmästarn större förtret än jag själv vet. Så tanklös som jag är. Bara tänker på mitt.