— Jag blinda kräk, mumlade hon och trevade sig bort till dörren. I detsamma inträdde herr Abraham.
Alla barnen så när som på Brita makade sig ut genom köksdörren och ställde sig under fönstret.
Far gnällde så sakta. Först tog han ifrån Elin kläderna. Därnäst tog han den lilla högen speciedaler. Det var faddergåvor från onkel Bourmaister, och barnen kunde inte vara så otacksamma, att de kastade bort sina faddergåvor. Under det han talade om detta, makade han sakta bort mjölkbunken och limpan. Och plötsligt skrek han till så att det hördes långt ut på gården:
— Inte ska du ha mat i mitt hus, ditt lösaktiga stycke!
Därpå blev det tyst, och barnen trodde, att far hade gått sin väg. Judith stack huvudet inom dörren och vinkade åt de andra, att de skulle följa. Men när de väl kommit in, sågo de, att far stod bakom dörren till spiraltrappan. Och i dörröppningen stod mor.
Nu sker här en stor olycka, tänkte Judith. Hon fick genast klart för sig, att endera skulle mor eller far duka under. Endera skulle far gnälla och jämra, så att de allesammans måste ut ur huset och vandra på vägarna med tiggarpåse. Eller också skulle mor hålla domedag med bok och ris. Och far skulle aldrig mer drista sig till att gnälla.
Men mor höll icke domedag. Hon steg fram till bordet, där Elin satt och grät. Hon talade med henne så lågmält, att barnen ingenting hörde. Far stod alltjämt bakom dörren. Kanske trodde han, att mor icke skulle upptäcka honom. Mor gick några slag av och an över köksgolvet. Ibland var hon far så nära som handen är lång. Då tryckte han sig upp emot väggen. Och mor tycktes verkligen icke se honom. Hon vred huvudet en smula åt sidan och talade sakta för sig själv. Slutligen stannade hon mitt framför barnen, och det var som om hon först nu hade fått sikte på dem. Hon strök Judith över hjässan och såg henne in i ögonen, även de andra barnen gav hon smekningar.
Och plötsligt sade hon alldeles högt men på samma gång stilla och lågmält.
— Kära mina barn, varen barmhärtiga.
Hon upprepade flera gånger: