— Varen barmhärtiga!
Brita, som trodde, att hon önskade ett svar, sade:
— Kära mor, vi ha givit efter vår förmåga. Men kanske att far tog det ifrån henne —
Då steg far fram ur skamvrån, han smög sig på tå bort till Elin och lade mynten framför henne. Han tog kläderna och vägde dem obeslutsamt i handen. Därpå sade han:
— Kära Gunhild, låt väga upp så mycket lärft, som kläderna väga, och giv åt Elin. Inte vill jag hindra barnen.
Mor tillsade Marianne, att hon skulle väga upp lärftet. Vidare sade hon:
— Barn, gå nu först bort till kära far, kyss honom på hand och tacka.
Alla barnen gingo i tur och ordning fram och kysste på hand. Far upprepade mors ord:
— Kära barn, varen barmhärtiga.
Hur mor kunnat segra utan domedag och ris, det förstod icke Judith. Men hon trodde för visst, att nu skulle det bliva annorlunda på Hviskingeholm. Det skulle bli som en enda lång helg. Mor skulle lägga bort käpparna och gå som förr, rak och vacker. Far skulle icke gnälla. Och Judith skulle dansa och sjunga.