III.
Mitt i natten vaknar fru Gunhild. Hon sätter sig upp. Månen är i nedan men det är dock tämligen ljust. De tjocka buktiga fönsterglasen lysa blågrönt som stora lysmaskar.
Fru Gunhild undrar över, att hon vaknat så hastigt och utan anledning. Kanske har herr Abraham jämrat i sömnen och väckt henne. Han sover vid väggen mitt emot. Han snarkar icke, men det rosslar i hans strupe. Det är ett ljud, som fru Gunhild vant sig vid.
Hon kan icke förstå, varför hon med ens blivit så klarvaken. Ingenting har hon drömt, ingenting svårt hade hon i tankarna, när hon gick till sängs. Ingenting oroar henne. Sista tiden har varit lugn och lycklig. Det är icke längre så svårt med herr Abrahams girighet. Saktmodig och tålmodig har fru Gunhild drivit sin vilja igenom. Till sist har hon förmått herr Abraham att skaffa sig en förvaltare, och nu skötes gården så, att både folk och fä har utkomst och trevnad. Barnen gå snyggt klädda, och både av mat och av gamla kläder blir det ett och annat över för landstrykare och fattighjon. Elin är åter i tjänst. Barnet har dött, men hon är glad som förr. Det är en skuld som betalts.
I gengäld för allt detta goda har herr Abraham nöjt sig med att lägga beslag på fru Gunhilds smycken. Han har lagt dem i ett litet järnskrin, och skrinet står under hans säng. Det är ju möjligt att någon tjuv kunde smyga sig in och stjäla skrinet. Därför har han fastgjort ett snöre vid låset och knutit dess andra ända kring sin arm.
Fru Gunhild förstår nog, vem den fruktade tjuven är, och hon småler. Vad skulle hon också göra med smycken? Hon är nu en gammal kvinna, utan fåfänga. Hon har fullgjort sitt arbete, hon är nöjd.
Men desto besynnerligare förefaller det henne, att hon skall vakna så plötsligt mitt i natten. Hon lägger sig ned och blundar. Det är omöjligt. Hon kan inte somna, hon kan inte ens bli liggande.
Så reser hon sig mödosamt upp ur sängen, hon tar sin käpp, vars doppsko är klädd med en skinnputa. Det är kallt, och hon lånar herr Abrahams slitna nattrock. Om han nu skulle vakna, så tror han visst, att trollen tagit både fru och nattrock.
Hviskingeholm har sina spöken och överallt där fru Gunhild går fram, passa de på, rassla med tyg, knacka i möblerna, knäppa och sucka. Men fru Gunhild har icke ont av spöken. Hon känner det bara som ett svagt hetsande obehag, och hon vänder ogärna ryggen åt en öppen dörr.
Hon stiger in i gröna kammaren, där Judith och Brita sova. De ligga i syskonbädd och hålla varandra i hand. Judith har till och med lagt Britas arm över sitt bröst. Hon är nog rädd för spöken. Sloge hon nu upp ögonen och finge se en krokig käring vid bädden, så bleve det säkert skrik.