Och när allt kommer omkring, så är hon kanske ett spöke, fru Gunhild. Det finns kanske icke längre rött blod och varm anda i hennes kropp. Det kan nog hända att Gunhild Bourmaister varit död i många herrans år. Och den som nu vandrar i gången är endast hennes vålnad, dömd att tjäna andra, därför att hon i livet endast tjänade sig själv.
Fru Gunhild småler åt sina äventyrliga spekulationer. Nu kan hon säkert gå till vila, nu har hon sett var sak på sin plats. Barnen sova. Nu kan hon säkert somna.
Hon somnar verkligen. Efter en liten stund spritter hon upp. Hon ser av månljuset, att hon endast sovit en liten stund. Och nu är hon åter klarvaken. Hon känner ingen oro. Ingen har ropat på henne. Hon kan icke tänka sig, att någon kär vän skulle kunna vara i nöd, skulle kunna sända henne en hälsning. Fru Gunhild har icke någon kär vän. Och dessutom känner hon sig varken beklämd eller rädd.
Det är som om det vore nyårsnatt, nyårsvaka. Det är, som om hon blott väntade på tolvslaget.
Men inte är det nyårsnatt, och klockan har för länge sedan slagit tolv. Så blir hon sittande vaken, utan att vänta. Månen går bort och de lysande fönsterglasen slockna.
Nästa natt sker detsamma, nästa natt detsamma. Det är väl det, att jag börjar bli gammal, tänker hon. Jag får tacka Gud, att det varken är oro eller ånger eller kroppsliga plågor som hålla mig vaken.
För att timmarna icke skola gå så långsamt, börjar hon sticka. Likaväl som stackars Brita kan hon väl sticka i mörkret. Men första natten, hon stickar, vaknar herr Abraham.
— Jag har nog märkt, säger herr Abraham, att kära Gunhild har svårt med sömnen nu för tiden. Är det kanske något som Gunhild sörjer över? Så säg det hellre —
Nej, hon sörjer icke, och för att icke längre oroa herr Abraham, lägger hon ifrån sig arbetet och kryper ned under täcket. Somna kan hon i alla fall icke. Nu bli nätterna långa, när hon icke törs röra på sig. Herr Abraham vaknar av minsta buller. Kanske tror han, att hon ligger där och funderar på sina smycken.
Men det är inte det, som håller henne vaken. Någonting är det, men icke smyckena. Herr Abraham frågar flera gånger: varför sover inte Gunhild? Vad tänker Gunhild på? Någonting måste det ju vara.