— Där sitter kära mor, sade han och pekade in i halvmörkret. Judith blev stående. Brita började treva sig framåt, men Judith grep henne hastigt i klänningen.
— Det är inte mor, viskade hon.
— Jo, sade herr Abraham. Det är nog kära mor. Fast hon har förändrats. Mor har blivit gammal.
Han gick bort och öppnade fönsterluckan.
Fru Gunhild förblev orörlig, hon såg varken på herr Abraham eller på barnen. Hon höll huvudet vridet åt höger, ögonen rörde sig och läpparna rörde sig.
— Ja, ja, sade herr Abraham och torkade pannan med rockärmen. Här kan kära Gunhild se Brita och lilla Judith. De vill veta, hur mor har det.
Han fuktade läpparna med tungspetsen och fortsatte:
— Barnen ha visst fått för sig, att mor gärna skulle vilja gå ut, men att jag hindrar. Är det så? — Ja, vi ska fråga, så att kära mor vill svara. Så här ska vi fråga: När vill kära mor gå ut?
Fru Gunhild svarade:
— När han kommer.