— När han kommer, upprepade herr Abraham. Nu ska vi fråga så här: Vet jag, eller vet barnen vem han är? Eller när han skall komma?
Fru Gunhild fällde ögonlocken till hälften och smålog:
— Det vet inte du.
Nu började Brita åter treva sig fram, men för varje steg makade sig fru Gunhild längre in åt väggen. Brita hörde, hur klädet rasslade mot muren. Hon stannade.
— Jag är mors blinda flicka. Kanske att mor vill säga mig något? Eller kanske att mor vill klappa mig?
Med en snabb rörelse vred fru Gunhild huvudet från höger till vänster, inåt väggen. Hon sade:
— Jag minns inga blinda.
— Kära barn, sade herr Abraham, låt oss nu lämna mor i fred.
Han slog åter armen kring Britas liv och skjutande Judith framför sig lämnade han tornkammaren. — —
Fru Gunhild visste väl, att dörren var stängd med regel och bom. Men det bekymrade henne icke. En dag skulle han komma, och han hade nog medel att spränga en dörr. Under tiden väntade hon lugnt och blev slutligen så bekväm, att hon knappt gitte resa sig ur stolen. Om natten vandrade hon, därför att hon måste vandra.