Var hon en dag riktigt dristig och oförsagd, ställde hon sig i fönstret för att se på Judith. Kastade Judith en blick uppåt tornfönstret, drog hon sig hastigt tillbaka. Men det hände så sällan. Judith hade fått en lekkamrat. Hon var väl femton år nu, eller sexton.
När generalen besökte Hviskingeholm hade han fört med sig sin yngste son, sin Benjamin, Henrik Bourmaister, nyligen bortkörd från kadettskolan för sju gånger sjuttio synders skull. Herr Abraham var icke glad åt besöket, som skulle räcka från påsk till jul. Men generalen domderade och svor och tog slutligen till plånboken för att betala i förskott. Det bevekte. Och sålunda blev Henrik Bourmaister Judith Liljas lekkamrat. Men för fru Gunhild skulle detta få en oväntad betydelse.
Knappt hade Henrik Bourmaister varit två månader på Hviskingeholm, förrän han övertalat kusin Judith att följa honom till främmande länder. Eller också var det Judith som övertalat kusin Henrik — det är ovisst vilketdera. Det gällde att passa en dag, då herr Abraham farit till staden för att sälja smör och hudar. Vanligen gav han sig i väg vid tretiden på morgonen och återvände till aftonvarden. Under tiden skulle Henrik och Judith taga de snabbaste hästarna och före kvällen skulle de vara långt utom räckhåll.
Brita blev genast invigd i planen och höll den för god. Själv var hon blind och kunde gärna sitta i gröna kammaren på Hviskingeholm. Men med Judith var det en annan sak. Var icke Judith lik mor? Hade hon icke fått mors livliga sinne? Dröjde hon länge i hemmet, skulle väl far göra henne förryckt med sitt eviga gnäll. Och när far slutade, skulle Lill-Abraham taga vid. Till slut skulle väl Judith spärras inne i kammaren liksom mor, och Brita skulle ständigt höra samma ljud av steg, gagnlösa steg. Så var det bättre, att hon red med kusin Henrik till främmande land.
Om mor visste, så tänkte hon säkert som Brita. Och hölle det icke heller för orätt att taga strumpkassan och giva åt Judith.
Midsommarafton som var en fredag, skulle det ske.
Brita kunde nästan tro, att mor i alla fall anade något. Ju närmare den dagen kom, desto snabbare och oroligare ljödo hennes steg. Icke ens om dagen höll hon sig stilla. Kanske att Elin, den lösmynta snärtan, sladdrat bredvid mun. Elin hade också fått del av hemligheten. Det var hon, som ändrade kusin Henriks helgdagsdräkt, så att den skulle passa Judith. Judith skulle resa som en förnäm ung herre, och Henrik skulle vara hans ridknekt.
— Så låter du bli att pussa mig, sade Judith. Aldrig såg man väl en ridknekt pussa sin herre.
Kvällen före midsommarafton gick Brita in i fars kammare och tog hundra riksdaler ur skåpet. Det hade hon väl förtjänt på alla sina strumpor. Och dessutom skulle hon ju ständigt sticka strumpor, som far finge sälja —
Klockan fyra på morgonen åkte herr Abraham bort från gården. Genast steg Judith upp och klädde sig. Byxorna voro snäva, livrocken lång och vid med sammetsuppslag, västen guldstickad.