Brita klippte hennes hår.
När hon tog farväl, stack hon mors nycklar in under Britas huvudkudde. Den blinda hörde dem skramla, hon viskade:
— Kanske att Judith skulle ta farväl av mor först —
Judith hörde henne icke eller tänkte icke på, vad hon sade. Hon sprang genom gången och nedför vindeltrappan. Hon hörde, hur hästarna skrapade i gräset under lindarna.
I detsamma kom hon att tänka på, att Brita hade sagt henne något om mor. Det oroade henne. Hon tänkte: jag springer upp och frågar Brita. Det tar ett ögonblick.
När hon kom i gången, hörde hon Brita snyfta.
— Varför gråter Brita? skrek hon. Och genast tog ekot hennes ord och kastade från vägg till vägg.
Brita satte sig upp i sängen.
— Skall jag inte gråta, när syster vill fara sin väg utan att taga farväl av mor.
Judith blygdes över sin glömska.