Hon undrade, om hon borde gå rakt fram till mor, kyssa henne på kinderna och genast vända om? Eller om hon skulle säga något? Mor skulle ingenting förstå, och det tog alltid sin tid. Kanske mor sov, då borde hon icke väcka henne. Eller kanske att hon talade med sin vän, eller lekte med smyckena, då borde hon icke störa henne.
När hon lyfte av järnet, hörde hon, att mor började springa omkring i kammaren. Hon vred om stora nyckeln och gläntade försiktigt på dörren. Det var skumt i kammaren, hon såg ingenting. Men plötsligt stack mors hand ut genom dörrgläntan. Judith blev mycket förskräckt och ofrivilligt stötte hon till dörren. Mor skrek till. Judith slog upp dörren på vid gavel och tog mor i famn.
— Kära hjärtanes, lilla mor, klagade hon, att jag skulle göra dig illa just nu!
Fru Gunhild sköt henne varligt ifrån sig.
— Så så, sade hon. Jag kommer ju, jag kommer ju. Jag är strax färdig.
Hon sprang bort till fönstersmygen, till skrinet. Hon krafsade ihop smyckena och hängde dem på sig, var hon bäst kunde. Judith gick fram emot henne för att ännu en gång taga henne i famn.
Då hände det, att fru Gunhild för första gången på många år icke vände bort sitt huvud utan såg dottern rakt i ögonen.
— Ja, ja, sade hon, nu skall du icke behöva vänta längre. Nu är jag färdig.
Hon gick mot dörren. Judith ställde sig framför henne.
— Känner icke mor igen mig? Det är väl för klädernas skull?