Fru Gunhild log emot henne.
— Jo, käre, jag känner dig nog. Kom nu, kom nu. Herr Abraham reste till staden. Känner du Lilja, käre vän? Kom nu och gå vid min sida. Du har vackra ögon, kära min vän. Jag har ju väntat på dig, kan tänka. Kom nu.
Judith förstod, att mor icke kände igen henne. Hindrade hon henne med våld från att lämna kammaren, skulle hon kanske skrika och väcka hela huset. Judith sprang därför in i fönstersmygen och ropade att mor glömt sina vackraste smycken. Fru Gunhild tvärstannade. Hon började treva över kläderna och håret. Slutligen vred hon huvudet åt sidan och skrattade till:
— Kom nu. Något skall väl Lilja ha. Kom nu.
Hon lyfte sina kjolar och steg över tröskeln. Judith rusade förbi henne ned i gången in i gröna kammaren.
— Mor kommer! skrek hon. Mor kommer!
Brita stötte henne ifrån sig.
— Vad är det nu, du säger?
— Mor kommer. Hon tror att jag är han, som hon väntar. Mor kommer i trappan.
Då började den blinda skälva i hela kroppen.