Vad fru bergmästarinnan beträffar, var och förblev hon så gott som okänd för grannarna. Ingen såg henne, ingen visste någonting om henne. Tiggare, som vågat trotsa de hiskliga danska doggarna och den ännu hiskligare rättaren, påstodo, att hon var trind och saktmodig och givmild. Hennes andhämtning var plågsamt kort och tung, antingen på grund av fetma eller därför att hon led av astma. Hon talade föga och lågmält. Hon gick tyst och följde alltid utmed väggarna. Hon skydde färger, så att man i halvdunkel svårligen urskilde hennes gestalt. Ansiktet var gulgrått, ögonen höll hon alltid nedslagna, som om hon sökt någonting på golvet.
I början av femtiotalet dog bergmästarens andra hustru. Få människor hade reda på, när det skedde, eller hur det skedde. Även begravningen försiggick i all tysthet. Ett urblekt, från hattkullen slakt hängande sorgflor angav, att bergmästaren åter var änkling. Under två eller tre månader var hans öga rött och sjukt av gråt.
II.
Bergmästarens tredje hustru tillhörde den släkten Backe, som före Siedlar och Bourmaistrar ägt och bebott Hilleborn, åtta mantal ypperligt frälse i Hulinge socken. Gården har sitt namn efter Hillarius Petri, hertig Karls skrivare. Hans far var prästen Petrus, kallad Petter Slägga, en styvsint och nitisk man, som för den rena lärans skull förföljdes under Johan. Tre år levde han fågelfri i Hoby skogar, hårt ansatt av konungens män. Till sitt försvar använde han en vanlig smedsslägga och fick därav namnet. Hans sonson, Jacobus Hillarii, var en särling och druckenbolt, därtill stor scepticus, lärjunge av Cartesius. Han skrev sig Jacobus Baccalaureus Artium, och härav kom det sig, att gemene man kallade honom Jacob Backe eller Jacob på Backen, vilket passade förträffligt, eftersom Hilleborn verkligen ligger i en backsluttning. Namnet gav han i arv åt sina efterkommande och även gården fastän illa skuldsatt. Hans sonsons sonson var den siste Backe på Hilleborn, en skötsam karl, ihärdig i arbete och omtanke, sparsam ända till snålhet. Han gifte sig med en rik köpmansdotter, som icke var särdeles väl känd. Grannarna gjorde narr av honom för den töitans skull, och prästen i Hulinge vägrade henne nattvarden, vilket ock dessförinnan hade skett i staden. Det var tungt nog för Backe, men tyngre hade han väl burit för att få behålla Hilleborn. Likväl gick det honom illa. Hustrun slog på stort och mannen måste cedera. Han fördes till häktet i Örebro. När han med länsman bredvid sig körde ned på Frötjärnsslätten, just där man förlorar Hilleborn ur sikte, skall han ha bitit sig i högra armen för att öppna pulsådern. Även härutinnan misslyckades han. Med honom försvann släkten från Hilleborn och från trakten.
Den levde dock kvar i Västergötland och Småland. Vårvintern 57 reste bergmästare Rygell omkring i Västergötland för att uppköpa hästar. I medio av mars anlände han till Skara och träffade där en Petter Backe, pensionerad fanjunkare, som drev handel med hästar. Det blev livligt ordbyte och snart nog tvist och träta. Rygell ville draga sig undan, men Petter Backe släppte honom icke. Han påstod, att främlingen skällt honom hästtjuv och ville prompt ha vittnen på hans mun. Han tillkallade sina vänner, gesäller, löst folk, avskedade knektar och en hop lustiga scholares. De drevo bergmästaren kors och tvärs över torget ropande, att en utböling icke skulle komma med skamsord till ärliga västgötar. Gubben lunkade snällt undan men fastnade till sist i en fyrkant av slädar och såg sig ingen utväg. Då drog han av helgdagsrocken, stoppade plånboken innanför byxlinningen och gjorde sig redo att slåss. Men när nu gubbarna kommit varandra in på livet, är det troligt att fanjunkaren misstrodde sina krafter eller att något annat kom i vägen. Han ryggade nämligen baklänges, höll händerna för ögonen och ropade:
— Nej, tvi, det var den fulaste karl, jag har sett. Nej, tvi, om jag tar i det vidundret. Låt oss då hellre dricka öl tillsammans.
Bergmästaren fann det icke rådligt att vägra. Han bjöd fanjunkaren och hela hans sällskap på varmt öl. När drycken gjort sin verkan, började gubbarna skrodera. Fanjunkaren bullrade som en tom tunna, Rygell bjöd över snabbt och fåordigt. Fanjunkaren skröt med sitt stall, Rygell svarade:
— Nog har jag fler gårdar än du hästar och bättre.
Då krossade fanjunkaren sitt krus och ropade:
— Din himla hund! Vet du vem jag är? Jag är Petter Backe till Hilleborn. Det är jag. Fast den knävla Bourmaister sitter på gården. Jag är välborne herr Petter Backe till Hilleborn. Känner du gården, gubbe?