Rygell svarade:
— Gör väl det, eftersom jag har pant där för femton tusen riksdaler.
Nu blev fanjunkaren stillsam, sörplade ur ett nytt krus och talade med sig själv i ölfradgan. Att bergmästaren hade pant i Hilleborn, som för alla Backar var ett förlovat land, det krossade honom. Men när han nått botten i kruset, kände han sig åter vara karl att ta fatt på leken.
— Nog tror jag, att du är rik, sade han. Men vad har du för glädje av dina rikedomar, ditt åbäke? Flickorna lär väl sky dig som pesten.
Svarade Rygell:
— Två gånger var jag gift. Och det var behagliga fruntimmer av god härkomst och fin uppfostran. Tör väl hända, jag gifter mig en gång till, men inte blir det med någon fanjunkaredotter.
Fanjunkaren försjönk i än djupare funderingar. Slutligen sade han:
— Har du pant i Hilleborn, så är du min landsman mycket mer än det här knävla packet. Du skall äta vid mitt bord och sova under mitt tak.
Där halp inga föreställningar. Fanjunkaren och hans vänner satte bergmästaren i släden och det bar av. Sålunda fördes Rygell mot sin vilja och nästan med våld till Barbro Backes hem.
Det var en liten gård halvannan mil söder om Skara. En rödmålad stuga, gråspräcklig av väder och vind, fattigdom och mossa. Petter Backes barn mötte på förstukvisten, en hel hop, gossar och flickor, däribland Barbro, som var äldst och husmor. Fanjunkaren gitte inte föreställa gästen, han sade endast: