— Här är en kar, som har pant i Hilleborn. Duka nu upp, om du har något.
Han gick genast in på sin kammare för att sova bort ölruset. Bergmästaren ställde sig vid järnugnen i salen och betraktade Barbro, som gick från och till bordet med duktyg, tallrikar och glas. När allt var färdigt, stannade hon kvar för att betjäna honom men deltog icke själv i måltiden. Bergmästaren åt grundligt och unnade sig god tid. Sedan han tagit två gånger av varje fat, suckade han djupt och sade:
— Nu tackom och lovom Herren! Mamsell lilla ska vara så god och läsa en bordsbön.
Han reste sig, slöt ögat, knäppte händerna. Barbro betraktade honom med förvåning. Hans rygg var kullrig, huvudet så framskjutet och nedtyngt, att hakan med två väldiga, grågula skäggtofsar nästan vilade mot bröstet. Stora blågrå öronlappar stodo rakt ut från huvudet, ansiktet var oregelbundet och uppsvällt, vänstra ögonhålan tom, hoprynkad i ett mattgult ärr. Endast munnen var välskapad, liten med fylliga, bågformade, ljusröda läppar. Framtänderna jämna och friska.
Barbro läste dröjande sin bön, här och var stapplande på orden. Men Rygell fann hennes röst obeskrivligt mild. Han torkade ögat med rockärmen, bugade till tack för välfägnaden och klappade Barbro under hakan. Barbro neg. De stodo en stund helt nära varandra och visste varken att säga något eller att gå var åt sitt håll. Slutligen frågade han efter hennes ålder, som var nitton år. Vidare frågade han, om hon någonsin sett en fulare gubbe. Barbro svarade, att hon aldrig sett någon så ful. Bergmästaren tog henne då på nytt under hakan och sade:
— Nog finns det vackra unga karlar vid Kroken, där jag bor. Men det är i alla fall jag, som råder över dem alla. Det är roligt det, mamsell. Vad henne beträffar, lilla mamsell, så tycker jag om henne. Hon är mild och lågmäld. Hon är så vacker, så det lyser om henne. Vacker och välväxt.
Barbro skrattade och sade:
— Herrn ska inte ha omak med artigheter. Jag har redan den jag håller av och lyssnar inte till andra. Följ mig nu, så skall jag visa herrn till sovkammaren.
Han följde henne uppför den mörka trappan, som luktade av mögel och fattigdom. Han tog efter henne, men hon slank behändigt undan och lämnade honom ensam i mörkret.
Följande morgon gick han ned till stallet och mötte där fanjunkaren, som frågade, när han tänkte resa. Rygell svarade, att han först ville se hästarna. Men när han väl kom in i köpenskapen, blev han åter sig själv, kinkig och vaksam, stor på sitt och mäkta vresig mot fattiglappen. Det förtröt Petter Backe. Likväl ville han icke vara ohövlig mot gästen utan sökte vända alltsammans i skämt, sägande: