Barbro satte sig upp i sängen. Hon ville lugna honom och lade sina händer på hans huvud. Plötsligt vände han sig om, grep henne kring handlovarna, klämde och skakade. I det svaga ljuset från nattlampan fick hans ansikte en askdunkel färg, det friska ögat glänste som ett svart kol, läpparna glänste. Han sade:
— Du har det bra, du. Du är nitton år. Du kan ödsla. Å, det gräver i mig, att jag ska vara så gammal. Det gräver i mig. Sjuttio högst åttio år varar en människas liv. Det står i Skriften du! Sen är det slut. Å, herregud!
Och han började tala om sina gårdar, sina fält, sina gruvor, ugnar, hammare. Han talade som ett barn om sina leksaker, sina älsklingar, sina favoriter, sina nya leksaker, som ännu gömma många hemligheter, många nöjen. Han talade också om Barbro. Han räknade:
— Då du blir trettio, då blir jag sjuttioåtta. Herregud, sen är det slut. Du förstår, jag dör. Det är slut alldeles. Och då är du ung. Du är ung, du.
Hon frågade:
— Vad vore svårast att lämna: gårdarna eller mig?
— Alltsammans. Det är ingen skillnad. Alltsammans.
Men Barbro trodde, att hans vånda gällde henne. Hon bedyrade, att det verkligen sved olidligt i bröstet. Säkert hade hon tagit allvarlig skada därborta i diket.
— Trösta sig! bad hon. Bergmästaren blir hundra år och mer till. Och säkert blir han änkling för tredje gången.