Han slog ifrån sig, den sorgen skulle han aldrig överleva. Men tydligen fann han någon tröst i Barbros ord. Han satte sig till rätta, kröp upp mot sänggaveln, slog armarna kring knäna. Barbro förundrade sig åter över hans utseende, mest över hans läppar, som voro så egendomligt friska och röda, så ungdomligt mjuka.
— Ja, sade han, den som lever återhållsamt och ärbart blir gammal. Far blev nittiofyra. De säger, att jag ska bli blind på andra ögat också. Men vad gör det mig, om jag bara får leva.
När nu Barbro såg honom lugnare, lade hon sig ned och drog täcket upp under hakan. Plågorna började på nytt och hon jämrade sakta. Hon bad honom berätta om Frötjärn och om gårdarna däromkring. Så skulle hon glömma plågorna och kanske somna. Han var genast redo. Han berättade om sitt rike vid sjön Kroken, landet från Frötjärn till Falla. Han talade också om Hilleborn. Då sade Barbro:
— Och när nu Hilleborn blir mitt, då gör jag med Hilleborn, vad jag vill? Lova! Vill jag bo på Hilleborn, så bor jag på Hilleborn. Och vill jag skänka bort Hilleborn, som man skänker bort ett äpple, så kan ingen hindra mig.
Bergmästaren hajade till. Det flög för honom, att hon kanske ville locka honom i en fälla, att hon någonstans dolde vittnen, som kunde edfästa ett löfte. Han vred sig omkring och sökte med den enögda blicken i alla vrår. Men när han slutligen böjde sig fram och betraktade flickansiktet, mjukt, sömnstilla, med det vaga leende, som varken är list eller lycka endast ungdom, kände han sig lugnad. Och besinnande att ett löfte, givet åt ett halvsovande barn i en vittneslös kammare icke har särdeles stor giltighet, sade han:
— Alltsammans hör Barbro till. Barbro får allt i morgongåva. Lilla Barbro skall vara som en drottning. Alla måste lyda min Barbro, unga som gamla.
Halvt i sömnen upprepade hon:
— Unga som gamla, alla —
III.
Bergmästaren sparade varken på tid eller pengar, när det gällde att bereda Barbro en glädje. Han gjorde täta stadsresor och medförde varje gång någon ny leksak eller klädnad eller smycke eller vad eljest kan förnöja en ung kvinna. Barbro tackade med nigningar och goda ord. Och bergmästaren sade: