— Bevars, jag vet hur det skall vara. Jag har varit gift två gånger förr. Kvinnfolk tycker om sånt där.
En morgon spände han två par oxar för största skrindan och körde till staden. Nyheten spreds genom fem socknar, folk gjorde sig ärende ut på vägarna för att se, vad bergmästaren skulle hämta i skrinda så här års. Fram mot kvällen kommo oxarna i sakta mak stretande med en taffel av så väldiga mått, att skrindan tycktes färdig att gå i flintor. Då sades det allmänt, att bergmästaren äntligen mött sitt öde, att han gick i barndom och att om också skrindan höll så skulle helt säkert det Rygellska väldet vid Kroken falla sönder.
Till sist var Frötjärn alldeles uppfyllt med allehanda bjäfs, schweiziska speldosor, tyska klockspel, italienska lutor, fågelburar med flerfaldiga sorters sångfåglar, fiskkupor och annat krafs. Bergmästaren fann då nya medel att förnöja Barbro. Han skaffade henne en kammarpiga och två leksystrar eller sällskapsdamer. Kammarpigan var Tilda i Lillgården, en hurtig flicka, som blev Barbro till behag. Leksystrarna voro Lotten Schager från Herrlestorp och Brita Billman från Bånga. Lotten Schager fick till uppgift att lära Barbro spela på det stora åbäket till taffel. När änkenåden på Herrlestorp hörde, att hennes välborna dotter skulle förvandlas till en liten musikmamsell, blev hon mycket bedrövad och kände nu först till fullo, vilken olycka fattigdomen är. Men bergmästaren satte flickan utan vidare krus i vagnen och med lika litet krus lassade han av henne vid Frötjärn. Brita Billman kom självmant. Hennes far flackade land och rike omkring för att skaffa pengar, och var han nu befann sig var ovisst. Men till Bånga kommo utmätningsmännen och förseglade löst och fast, stort och smått. Brita såg sig då ingen annan råd än att söka tjänst på Frötjärn.
Det blev vår, glänsande gullvivor i rabatternas mörka mylla, äppelblomst på svarta, fuktiga grenar, vita sippor under ljusgrönt björklöv. Flickorna vandrade långsamt och makligt omkring i trädgården. Barbro med armarna i kors under brösten och huvudet något framåtböjt. De andra, oroligare i sina rörelser, än böjande sig till marken efter blommor än lyftande armarna upp mot trädgrenarna. De dröjde vid buskar där fåglarna redan börjat häcka. Svartvingade flugsnappar med vita, ulligt mjuka bröst fladdrade oförskräckt omkring dem, ärlor, finkar, rödbröst gitte knappt väja. Allt detta betraktade bergmästaren med största välbehag. Han smög sig ut på terrassen, där en tät och ganska förvildad rosenhäck gav ett gott gömställe. Han granskade Barbro och fann, att han ingalunda betalt detta stycke ungdom för dyrt. Hon var verkligen välväxt, mjuk och behaglig i alla sina rörelser. Höfterna vaggade icke som tarvliga flickors höfter, hon bar sin kropp med styrka och lätthet. Hennes hals lyste vit med ett svagt skimmer av bärnsten.
Ibland följde han henne ned i trädgården och gick då ett par steg bakom henne. Han böjde sig än åt höger än åt vänster för att bättre kunna betrakta hennes armbågar, som doldes av den pösande kjolens veck. Någon gång kom han henne så nära, att hon kände hans andedräkt. Och när hon hunnit ned till stranden eller när hon stannade vid grinden, som leder ut till vägen, hände det, att han helt plötsligt grep henne i armen eller tog henne om livet och förde henne tillbaka in i trädgården. Eljest rörde han henne icke.
Och han fann ännu ett sätt att bereda henne nöje. Han förde till Frötjärn en viss magister Ekmarck, en karl i fyrtioårsåldern, en riktig slarver som för dryckenskaps och många upptågs skull körts ur latinskolans tjänst. Han var en mästare i allt, som är onyttigt. Han trollade med kort och tärning, han härmade alla djur och alla människor på det förträffligaste sätt, han deklamerade med mycken känsla, trakterade luta och flöjt och sjöng med en något hes men kraftfull stämma. Han var vidare den störste pratmakare, som gått i ett par nedkippade stövlar, han kände alla människor, sprang i alla gårdar och förde allt skvaller på gott och ont från socken till socken. Han sjöng för Barbro och gjorde sina konster. Rygell, som aldrig haft tid att lyssna till gyckelmakare, skrattade omåttligt och kunde icke alltid skilja mellan det avsiktligt löjliga och det patetiska, vilket förtröt magistern. Ekmarck förde då Barbro upp på Frötjärns häll, som också kallas Kungsstenen. Härifrån är utsikten vidsträckt, till vänster ser man över Stenby och Raslinge ända bort till Vesslan, åt höger ser man över det flacka Vassbrolandet Bånga och längst i söder Fallas vita murar. Barbro frågade om man även kunde se Hilleborn. Magistern spejade förgäves. Slutligen klättrade han upp i en tall, som står längst ute vid stupet. Från tallens topp kunde han skönja taket på Hilleborn. Han föreslog, att man skulle uppföra ett utsiktstorn något högre än tallen. Bergmästaren sade:
— Jag har lovat Barbro, att hon skall få se Hilleborn både utan och innan och så mycket det henne lyster. Därmed får hon vara nöjd.
Barbro visade intet missnöje, men bergmästaren var hela den dagen sur och tvär och såg snett på flickornas lekar. Han kunde inte längre förstå, att vuxna människor ville förslösa sin tid så gagnlöst. Magistern lät sig icke avskräckas, han tog till lutan och sjöng i skymningen så att göken vaknade och begynte gala. Genast var magistern färdig att härma göken och det blev dem emellan en ursinnig sångartävlan, som ändade med att göken drog sig ur striden med ett sprucket och ängsligt kuku.
— Det var göken, sade Ekmarck. Han har nu dött för sin fåfängas skull och ligger på rygg i mossen. Låt oss ta fatt på de andra.
Han härmade människorna, som bo vid Kroken. Han härmade gamle greven på Falla, när han en söndagsmorgon kliver ut på smedjebacken för att hälsa sitt folk som inte längre är hans och ängsligt vaktar sig för att vända dem den del av ryggen där syrtuten skiner i kapp med solen. Han härmade hennes nåd på Herrlestorp, när hon plirande och rädd att begå ett brott mot etiketten, stiger ut på trappan för att möta en gäst, om vars börd och ställning hon ingenting vet. Han härmade bröderna Fielding på Vassbro, sprättar och kvinnotjusare, han härmade patron Sundin på Haddinge när han äter i kapp med sin hjärtevän den store kreaturshandlaren herr Gellin och så småningom armbågas bort från fatet. Plötsligt sköt han rygg, tryckte ned huvudet, så att hakan vilade mot bröstet, slöt vänstra ögat. Han ryckte till sig Barbros redikyl och hängde den över armen, med tunga steg lunkade han fram över hällen, då och då böjde han sig ned och tog upp en kotte, ett strå, en sten, granskade den, luktade, bet i den och stoppade den med ett belåtet grymtande i påsen. Bergmästaren sade: