— Vem ska nu det där vara? Kanske det är rättarn, eftersom han är enögd.
I stället för att svara smög sig Ekmarck alltjämt förvriden på samma sätt, bakom Barbros rygg, böjde sig ned så att hans panna snuddade vid hennes nacke, slöt ögat, vidgade näsborrarna och andades in hennes doft med synbart välbehag. När Barbro kände den kittlande heta pusten brast hon i skratt och ropade:
— Det är bergmästaren!
Magistern återtog hastigt sin rätta gestalt, förläget leende gick han bort mot Rygell och bad honom icke tycka illa vara. Bergmästaren reste sig långsamt och begynte stiga nedför hällen. Han vände sig om och sade:
— Som man bäddar får man ligga. Föder jag en lathund får jag väl inte ta det illa, att han rapar mig i synen. Men nu ser jag, att Barbro inte leds på Frötjärn, och då får jag väl gå till det som är nyttigare.
Samma afton for han till Hoby och därifrån ända upp till Älvsnäs, där timmer skulle flottas. Han stannade vid älven en vecka. När han återvände till Hoby, möttes han av rättaren på Frötjärn.
— Vad gör du här? frågade Rygell. Har de nu slutat att sjunga och trolla på Frötjärn?
Rättaren sade:
— Sjunger gör de, så att en aldrig får sova. Och nu trolla de, så att jag tänker det blir knappt med sömn för bergmästaren. De ha trollat till sig en eka. När jag for, höll magistern på och tjärade botten därnere vid hällen.
Rygell lät spänna för trillan och körde till Frötjärn. Han höll bakom ladulängan och kom osedd in i trädgården. Fönstren stodo öppna, han hörde magistern och flickorna sjunga. Barbro stod på terrassen och klippte rosenhäcken.