Barbro brast i skratt.

— Bergmästaren tör inte vara god att knäppa nötter med, sade hon. Men nog vill jag försöka.

Hon svängde sig hastigt om och sprang ned i trädgården. Bergmästaren dröjde en stund villrådig, han satte trillan i gång och körde långsamt ned på vägen. När han åkt ett stycke, fick han se rättaren, som svängande med armarna och hojtande kom springande tvärs över havreåkern. Bergmästaren hoppade ur trillan, som ännu var i gång och lunkade ut på åkern.

— Frun, flämtade rättarn, frun har gett sig ut på sjön. Det är kammarpigan, som hämtat henne i ekan. Nu ror de mot Frösevi brygga. Om bergmästaren kör upp på Hillebornsvägen, så kan han genskjuta —

Byvägen, som leder från Stenby till Hilleborn, skär Hobyvägen vid pass en kvarts mil från Frötjärn. Det blev en dryg sväng, och bergmästaren körde så hårt, att trillan dansade från dikeskant till dikeskant. När han kommit ett stycke fram på byvägen, fick han fri utsikt över sjön. Han såg, att ekan redan landat vid Frösevi brygga, och att Barbro ensam stigit i land. Hon tog genvägen över ängarna upp till Hillebornsvägen. Hon gick inte särdeles fort. Bergmästaren saktade farten och måste likväl vänta en stund vid vägskälet. Han trodde, att hon skulle vika av inåt skogen och höll sig redo att lämna häst och kärra i sticket. Men Barbro närmade sig helt lugnt. Som vanligt höll hon armarna korsade under brösten, huvudet något framåtböjt. Bergmästaren frågade, vart hon ämnade sig. Hon svarade: Till Hilleborn.

— Sätt dig då upp i trillan. Det är onödigt att du tröttar dig. Helst du har den där värken i bröstet.

Hon satte sig upp i vagnen och de körde i sakta mak ett stycke framåt. Efter en stund frågade Barbro:

— Hur långt är det nu till Hilleborn?

— Det är väl en kvartsmil.

De körde ytterligare ett stycke. Då märkte Rygell, att hästen ville svänga av åt vänster. Det var Barbro som sakta och varligt drog i vänstertömmen.