— Vill du nu vända? frågade Rygell, och Barbro nickade. Men bergmästaren gav hästen ett duktigt rapp.
— En får väl något veta, vad en vill, eljest blir det snett och vint. Nu kör vi till Hilleborn.
Barbro gjorde ett försök att kasta sig ur vagnen, som hade god fart. Bergmästaren grep henne i kjolen. Han räckte henne tömmarna och sade:
— Vill du hellre fara ensam, så går jag hem igen.
När Barbro fått tömmarna i hand, vände hon med ett så häftigt ryck, att hästen blev skrämd och satte av i sken mot Frötjärn. Bergmästaren lade armarna i kors och lät henne hållas. Så småningom fick hon bukt med hästen, och de kommo oskadade fram till Frötjärn. Men när Barbro skulle stiga ur vagnen, kunde hon inte längre hålla sig upprätt, utan bergmästaren måtte bära henne in i huset.
Bergmästaren stannade sedan någon tid på Frötjärn och skickade rättaren i sitt ställe till Hoby. Lotten Schager och Brita Billman skötte från morgon till kväll sina sysslor och sattes till så grovt och tungt arbete, att leklusten alldeles förgick. Vad magistern beträffar, höll Rygell honom under lås och regel på gårdskontoret och tvang honom med svält och ännu mer med törst att arbeta. Kammarpigan hade återvänt till föräldrarna i Lillgården.
Barbro vandrade alltså ensam i sin trädgård och hade intet annat att förnöja sig med än de luftslott, hon byggde. Med bergmästaren talade hon föga, men de ord, som växlades, voro vänliga nog. En dag frågade Rygell, om hon inte leddes vid att gå sysslolös.
Barbro svarade:
— Hur skulle jag kunna ledas, som har så mycket i tankarna?
Bergmästaren sade: