— Jag vet nog, vad Barbro tänker på. Hon tänker på, att jag lovat henne Hilleborn. Det löftet står jag för. Och har väl redan något i görningen. Men hon får tåla sig till hösten. Först måste jag ordna affärerna med Bånga.
Barbro sade:
— Och när nu Hilleborn blir mitt, då gör jag med Hilleborn vad jag vill. Och vill jag skänka bort Hilleborn, som man skänker bort ett äpple, så kan ingen hindra mig.
Den gången blev bergmästaren varken ond eller rädd. Att skänka bort Hilleborn, som man bjuder ett äpple, föreföll honom övermåttan löjligt. Han skrattade sitt tysta skratt, som egentligen endast bestod i att den kullriga ryggen guppade och ögat rann.
— Nej, tokigare än ett tokigt kvinnfolk, det finns inte. Men Barbro har slitit för länge på bröllopskläderna. Sätt nu på sig en grov kjortel och se till att någonting blir uträttat. I mjölkkammaren finns det göra för mer än en. Där kan Barbro börja.
Barbro svarade:
— Nog kan jag kärna bergmästarens smör. Men löftet, som han gav mig, det skall han hålla, vilket han vill eller ej.
Barbro Backe tog från kistbotten den grova arbetsdräkten och begav sig till mjölkkammaren. Den ligger tätt intill ladugårdslängan och utanför trädgårdens häckar och diken. Huset har två dörrar, av vilka den ena vätter åt stallgården, den andra utåt ängarna och sjön. Här ställde sig Barbro med sin kärna, och under det att hon kärnade, sjöng hon. Magisterns lustiga visor hade hon glömt och Lotten Schagers ballader. Hon hade aldrig lärt sig annat än barnvisor, om troll och jättar och skogsrå och hon sjöng:
”Trollet sitter vid sin vägg