kammar ut sitt silverskägg
sjunger vid den gråa häll:
Litet kid kom hit i kväll,
dig så vill jag lova
under guldlås sova —”
Det gjorde arbetet lättare och kom henne att glömma smärtorna i bröstet. Men sången oroade bergmästaren. Han tog ofta vägen förbi mjölkkammaren, dröjde vid husknuten och lyddes med hand bak örat. Ibland satte han sig på mjölkpallen, som stod utanför gaveln och blev sittande rätt långa stunder, sysslolös och tungsint.
Och det hände en gång, när Barbro sjöng en visa om vårens blommor, att han gick ut på fältet och letade samman en handfull gullvivor. Han masade sig långsamt fram till dörren, bidade till dess att Barbro slutat sjunga och sträckte då det gula knippet på rak arm in genom dörröppningen.
Barbro tackade och fäste blommorna vid sin klädnad. Men bergmästaren blev helt förlägen, väl ej för blommornas skull utan därför att han spillt så mycken tid vid mjölkkammardörren. Han for till Hoby och stannade i skogarna mer än en vecka.
IV.
Vivecka van Deen, dotter av bergsrådet van Deen på Falla och hans hustru Anna Rosenhane, gifte sig anno 1807 vid tjugu års ålder med capitainen greve Ulrich von Battwyhl, känd för sitt sneda ansikte och sin obegripliga enfald. Vad som förmådde mademoiselle van Deen till äktenskapet, var troligen den omständigheten, att greve Ulrich i henne såg ett orakel, vars råd ovillkorligen måste lydas. Och lilla Vivecka hyste en ödesdiger passion för att ombedd eller oombedd förmana och ställa till rätta.