Under trettio års tid ingicks icke ett äktenskap inom Raslinge, Hulinge och Stora Hammars socknar utan att grevinnan Vivecka först rådfrågats av oroliga föräldrar eller kärlekskranka ungdomar. Hon hade ett utomordentligt milt och oförståndigt och kärleksfullt hjärta och hennes råd gingo alltid i positiv riktning, så snart hon spårade minsta tecken till öm böjelse. Resonemangsäktenskap voro henne innerligen emot, likaså varje klokt hänsynstagande till materiella omständigheter. Hon övertalade fattigt gott folk att älska varandra. Och det påstods icke utan skäl, att den stora fattigdom som på fyrtio- och femtitalen lade Kroken och dess stränder under Rygells skräckvälde, till icke ringa del hade sin orsak i grevinnan Viveckas rådgivande verksamhet.
Efter stora branden på Falla anno 42 tog denna verksamhet ett brått slut. Den grevliga familjen råkade i en fattigdom, som på grund av ovana vid att tigga sig fram, så småningom blev nästan fantastisk. Var greven och grevinnan vistades åren 42—48 är okänt. Hösten 48 fann Rygell dem i ett ödestorp norr om Gårsnäs. Grevinnan var då fullständigt nedbruten, minnesslö och en smula enfaldig. Greven var visserligen också enfaldig men icke annorlunda än vad han från födseln varit, snarare då en smula mer rådig, sedan han nu blivit sin kära Viveckas stöd och förmyndare. Rygell erbjöd dem fri bostad i bottenvåningen på Falla, som bergmästaren återuppbyggt, därtill några andra förmåner. I gengäld lovade greven att vårda slottet och parken. Sonen Ludvig togs från det skäligen knappa nådebröd, han ätit hos släktingar, och gjordes till bruksbokhållare. Herrskapet på Falla levde således numera i omständigheter, som voro ungefär lika avlägsna från ödestorpets nöd som från den van Deenska härligheten. Greven matade höns, uträttade en del småsysslor, och bjöd vid högtidliga tillfällen ”sina smeder” på brännvin. Trots sina sju och sjuttio år var han utomordentligt rörlig, trippade på tå, huvudet tillbakakastat, det strida vita håret rakt till väders. Händerna höll han vanligen på ryggen under syrtuten, så att skörten putade och guppade värdigt som stjärten på en tupp. Hans stämma liknade tuppens i gäll styrka.
Grevinnan höll sig för jämnan i sin länstol, stilla som en sovande. Hon gav varken råd eller befallning. Hon skulle på gamla dagar ha varit en fullständigt onyttig människa, om hon icke förstått att bereda en alldeles förträfflig dryck, en holländsk pomeranslikör enligt grevens utsago men som i själva verket endast bestod av brännvin och pomeransskal jämte ytterligare två eller tre kryddor. Denna dryck skattades högt av herrarna kring Kroken.
Man får nämligen icke tro, att den grevliga familjen sedan den åter kommit till ett visst välstånd, saknade goda vänner och trogna grannar. Prästen i Raslinge, som en gång i tiden haft grevinnan att tacka för sitt skäligen magra pastorat, skrev alltjämt ett ode till hennes födelsedag och uppläste det under överdrivna vördnadsbetygelser. Grevinnans födelsedag var i själva verket de tre sjösocknarnas stora fest. Visserligen dansade man icke längre på Falla, men minnet av otaliga danser, och av otaliga kärleksmöten under den ömma grevinnans beskydd, begicks ännu med en viss pomp och ståt. Kvällen förut anlände från Herrlestorp, från Bånga, från Vassbro, Haddinge, Frösevi, Hilleborn hela lass av den första sommargrönskan, de första juniblommorna. Greven vågade icke bryta en kvist på Falla, det var därför nödvändigt, att grannarna kommo honom till hjälp. I junikvällens skymning gledo yppigt grönskande små holmar in mot Fallas brygga, där greven, resande sig på tåspetsarna och öppnande stora famnen ungefär som en kråkskrämma, hälsade dem med ett gällt:
— Tyst, mina vänner, tyst! Vivecka får ingenting ana.
Och grevinnan Vivecka anade ingenting. Hon satt i sin länstol, mild, sömnig, glömsk av allt. Varken smedernas druckna sorl eller gästernas kiv och skratt eller grevens gälla befallningar, när han från slottstrappan ledde arbetet, förmådde återkalla henne till en värld, som hon lämnat för länge sedan.
Det år, då Barbro Backe blev Krokens härskarinna och mejerska på Frötjärn, fick grevinnan Viveckas födelsedag en särskild betydelse tack vare tre omständigheter. Gumman fyllde sina sjuttio och det grevliga äktenskapet sina femtio. Den tredje omständigheten var den, att Rygell utfärdat ett ännu strängare förbud mot att skada eller ens rubba något, stort eller smått på Falla. Detta förbud var en skymf mot herr greven som städse vårdat park och slott exemplariskt, det var vidare en skymf mot samtliga herrarna kring Kroken, som någon gång när den förträffliga pomeransen led mot sitt slut råkat trampa i en eller annan rabatt eller bryta några värdelösa grenar. Skymfen svaldes emellertid och man kom endast överens om att bereda grevinnan en pompösare hyllning än någonsin förr.
Till det ändamålet hämtade herr greven med hjälp av sin son ur källarens djup tvenne ankare brännvin, avsedda för smederna. Vidare smög han sig så nätt in till den sovande Vivecka och lossade nyckelknippan från hennes förklädesband.
— Nu min käre Ludvig, sade han till sonen, skall vi bereda din kära mor ett nöje genom att välfägna hennes gäster. Du känner mamma, Ludvig, det är riktigt i hennes smak.
Och de båda grevarna dukade på marmorbordet under almarna, dukade upp vad huset och den stackars grevinnan förmådde, vilket icke var särdeles mycket. Några pepparnötter, några skorpor, en bit skinka, en ost och något mer. Desto präktigare var servisen, gammalt ostindiskt, ett van Deenskt arv, som tillfallit Battwhylarna efter branden. Vidare ett schatull av rosenträd och ebenholts försett med sex flata flaskor. Dessa flaskor buro olika inskrifter men innehöllo alla grevinnan Viveckas förträffliga pomerans. Greven återlämnade nyckelknippan till sin hustru klappade henne på axeln och sade: