— Det sker till din ära, min Vivecka. Det blir en triumf!
Vid åttatiden anlände herr Hugo Schager från Herrlestorp med en vagnslast drivhusblommor. En halvtimme senare började båtarna anlända, båtar från Stenby, från Frösevi, Haddinge, Vassbro, Bånga. Smederna lossade och släpade det gröna och blommiga bråtet upp på gårdsplanen. Humlor, getingar och bin församlades i stor myckenhet och fyllde luften med ilsket surr, hundarna skällde och greve Ludvig skrek:
— Pappa, var ska jag börja? Var ska jag sluta?
Greve Ulrich besteg slottstrappan för att därifrån leda arbetet. Hans plan var att resa tre äreportar, den ena vid trappan, den andra vid parkgrinden, den tredje vid bryggan. Och från port till port en välvd gång av löv och blommor.
På gårdsplanen rådde en utomordentlig förvirring. Mellan gästerna uppstod gräl och mellan gästerna och greven och mellan gästernas drängar och smederna på Falla. Bröderna Fielding, som fört två båtar lönnlöv från Vassbro, tålde inte se lönnlövet från Stenby. De vräkte undan böndernas kransar och skyndade att hänga upp sina egna. Den dödssjuke Karl Hamrin förde en hel endunge från Frösevi, han sade:
— Enar och granris är alltid vackert.
Men hans enar blevo utskrattade och vräkta över ända. Och nu kom Anton Sundin, grevinnan Viveckas systerson, bred och myndig, herre till det präktiga Haddinge, som han visserligen förlorat på spel, dryckjom och dryghet. Han förde en flottilj av fyra pråmar, och han kom uppför backen som en vandrande skog, följd av halvtjoget drängar, var och en med gungande, skälvande lindar över axlarna.
— Undan med krafset! skrek han. Här ska Sundins skog stå. Dunder och slagregn den som rör ett träd i min skog.
Nu grälade drängar och smeder. Och knappt var denna tvist bilagd förrän en ny uppstod. Jägmästar Wendt, som en gång i tiden varit trolovad med Karl Hamrins syster, kunde inte lida att se Frösevis enar försmådda. Han tog Stenbybönderna till hjälp och ställde upp enar i dubbla rader på ömse sidor om trappan. Falla blev då likt ett sorgehus, och det togs som dålig varsel. Men gubben Wendt slog på bösskolven och fräste, så att ingen dristade flytta Frösevi enar.
Hugo Schager, som ängsligt vaktade sina dyrbara drivhusblommor, ropade: