— Vad är meningen, go vänner? Har vi kommit hit för att gräla? Vad bergmästarn ska skratta åt oss, när han ser, att vi inte ens kunna resa en äreport åt grevinnan Vivecka!
— Han har rätt, sade Anton Sundin. En skall befalla och de andra lyda. Gör därför som jag säger!
Men greven sade:
— Min bäste, är jag inte herre här? Är det inte min stackars hustru? Är det inte mig, som bergmästarn förföljt i trettio års tid? Skulle jag inte veta, vad som passar?
Och smederna begynte ropa:
— Drängarna ska bort! Bort med dynggreparna!
Vartill drängarna genmälde:
— Svartnosar! Byxlösa!
De trängdes och gåvo varandra knuffar. Smederna voro flera till antalet, men, då de kommo direkt från valsverket, halvnakna och illa utrustade gentemot drängarna, som gingo i broddade storstövlar. Sundin var därför hågad att låta sitt folk slåss. Greven åter ansåg det nödvändigt att lugna sinnena. Ett brännvinsankare ställdes på gårdsplanen och överlämnades åt drängarna och Stenbyfolket. Smederna förständigades att tömma sitt ankare i bruksbacken.
Greven tog därpå schatullet i famn och förde sina gäster ned till gula paviljongen i parken. Här tömdes några glas och förlikning ingicks. Man beslöt att rätta sig efter grevens plan. Endräkt var nödvändig, om man skulle åstadkomma något, som kunde hedra grevinnan och förarga bergmästaren. Gubben Wendt drog fram ett par kortlekar ur stövelskaften. Natten var lång och ljus, äreportarna kunde resas på ett par timmar. Herrarna bänkade sig kring bordet.