Greve Ludvig sade:
— Kära pappa, bara vi inte bli vräkta —
Men gamle grevens klena förstånd var nu alldeles omtöcknat. Han omfamnade Billman och grät av tacksamhet och glädje. Det tycktes honom, att vännen återerövrat Falla och insatt honom och Vivecka i alla deras rättigheter. Han trodde, att de stora festernas och överflödets tid åter var inne.
Han förde sina gäster fram till bordet.
— Kom, mina vänner, låt oss äta och dricka.
När han nu såg den skrala anrättningen, blev han förlägen. Och för att trösta sig och sina gäster började han tala om den dyrbara servisen, vars make varken fanns på Hilleborn eller Frötjärn.
Billman lyfte då sin tallrik över huvudet och krossade den mot bordskanten.
— Rygell! skrek han. Är det inte bättre att krossa var tallrik? Vi dumma raslingar! Hade vi bränt våra gårdar, kalhuggit våra skogar, lagt våra åkrar för fäfot! Nu är det hans.
Wendt sade:
— Bättre att det är hans. Han förstör ingenting.