Han siktade och träffade tallrik efter tallrik. Greven mumlade halvsovande:
— Vilken triumf för Vivecka.
Gert Bourmaister sade:
— Låt nu vara, Billman, eller tag ett annat mål —
Billman svarade:
— Jag får väl göra dig till viljes. Maka åt er bröder och giv mig plats. Jag sitter för sista gången i laget.
— Sista? Sista? mumlade greven. Var nu inte ledsen. Drick, drick! Pomeransen är god —
Och Hamrin sade:
— Nej var inte ledsen. Se på mig, som är dödsdömd både av doktorer och klokt folk. Jag är inte ledsen. Jag dricker. Sommaren är varm och skön. Det doftar så gott. Det är så mjukt på marken. Varför skulle jag leva, när det blir vinter?
Billman förhöll sig nu tämligen lugn. Ingen anade, vad han hade i sinnet. Mer än en timme blev han sittande bland vännerna och deltog om också fåordigt i deras samtal och skämt. Ibland lyfte han sig upp på händerna, sträckte på halsen och stirrade ned i parken. Gert Bourmaister, som satt ytterst i kretsen, frågade: