Utan att vänta på svar, sprang hon fram till Billman, sträckte sig på tå och slog honom med baksidan av handen över kinden.
— Seså, sade hon, nu är han straffad.
— Min gud, suckade kommerserådet, unna mig samma straff.
Barbro smålog.
— Å, jag slog honom hårt. Men nu kan det vara nog. Om jag inte misstar mig är herr Gert Bourmaister en fattig yngling utan särdeles stora egenskaper?
Kommerserådet sade:
— Han är en rätt vacker gosse, min nådiga, och dessutom min brorson. Några andra goda egenskaper känner jag inte hos Gert.
— Nåväl, sade Barbro, jag har själv varit fattig. Jag försäkrar er, att man betyder bra litet, när man är fattig. Nej inte ett smul. Låt därför saken falla, kära Rygell, och ro mig i stället hem. Och skulle han också vara en vacker gosse, som herr kommerserådet påstår, så finns det väl fler av den sorten.
— Ack, suckade grevinnan Vivecka, vars hjärta sårats av de grymma orden, så dömde man icke i min ungdom —
— Min nådiga grevinna, avbröt kommerserådet, så dömde redan drottningen av Saba, när hon vandrade den långa vägen till gamle Salomo. Just så. Och jag bjuder den unga drottningen av Frötjärn, av Kroken av hela det Rygellska riket min åttioåriga arm och mitt tjuguåriga hjärta.