Plötsligt reste hon sig upp och böjde sig fram över honom.
— Se på mig, bad hon. Nej se mig in i ögonen.
Hon trodde, att om han såg henne djupt in i ögonen, skulle han där läsa förklaringen lika tydlig, självklar, ovedersäglig, som hon själv kände den.
Men han slöt ögonen och vred huvudet långsamt mot väggen.
Barbro lämnade Gert Bourmaister. Hon letade sig fram genom gången till förstugan men fann ingen människa. Hon steg då uppför trappan till övre våningen och kom in i en stor nästan omöblerad sal. Mitt på golvet stod bergmästaren och framför honom kommerserådet Bernt Bourmaister, en liten mager, kvickögd gubbe, som ständigt grinade och ständigt roade sig på andras bekostnad. Grevinnan och fru Schager hade tagit plats i en fönstersmyg. Tätt vid dörren stod Billman omgiven av sina vänner. Greven trippade av och an och pratade i ett utan att bliva hörd.
Kommerserådet skyndade fram till Barbro, tog hennes händer i sina och betraktade henne med en på en gång faderlig och lysten min.
— Detta är Barbro Backe. Jag känner den släkten på de briljanta ögonen. Mon dieu, min nådiga! Anledningen är sorglig men jag prisar mig bra lycklig att få kyssa en sådan hand —
Och nu, mina vänner, fortsatte han, vilja vi vädja till högre rätt. Min nådiga lilla har en förbålt sträng herre och man, vilket vi alla nogsamt känna. Saken är den, att stackars Billman, som står där, råkat i misshugg — ja i rent misshugg — skadskjuta min käre brorson Gert, som nu ligger någonstans mycket väl ompysslad och säkert utom all fara. Nåväl, min nådiga, bergmästarn vill partout inte låta nåd gå före rätt, han vill smida stackars Billman i järn och gud vet allt. Medgiv min nådiga, att det är för strängt —
Barbro frågade hastigt:
— Skall jag döma?