Fru Schager ansåg tiden vara inne att göra ett slut på dessa ömma scener. Hon tog grevinnan under armen och snarare släpade än förde henne uppför lövgången. Barbro följde, hon var tämligen förvirrad och visste icke att besvara herr grevens komplimanger. De stolta äreportarna och det vördnadsvärda slottet gjorde henne blyg och förlägen. Hon tänkte på den mossiga och förfallna stugan i Västergötland och fann, att hon varit bra djärv, som givit sig i lag med så förnämliga människor. Hon önskade att magistern eller Lillgårds-Tilda eller själva bergmästaren skulle komma henne till undsättning. Folket som alltjämt skrålade och dansade på gårdsplanen, skrämde henne. Hon snubblade över trappstegen. Albrecht Bourmaister, som gick vid hennes högra sida, tog henne om livet för att stödja. Han viskade:
— Jag hör att fru bergmästarinnan redan lagt Hilleborn till sitt namn. Är det inte väl tidigt?
Hon förstod honom icke. Magisterns presentation hade hon icke hört. Hon sade:
— Ja, bergmästarn har lovat mig Hilleborn.
Då släppte han så plötsligt sitt tag, att hon åter var nära att falla. Hon steg in i förstugan, hon följde alltjämt de båda långsamt framskridande damerna. Hon kom in i den mörka gången. Bländad av vattnets morgonsolsskimmer kunde hon i dunklet ingenting urskilja. Hållande händerna framför sig, gick hon efter fraset från grevinnans släp. Herrarna hade stannat i förstugan. Barbro befann sig ensam i gången som tycktes henne oändligt lång. En dörr öppnades tätt bredvid henne. Hon steg in i ett rum, som upplystes från tvenne fönster. En svartklädd herre trädde fram till henne och frågade, om hon kom från Hilleborn. Barbro jakade, kanske därför att hon icke uppfattat frågan eller därför att Hilleborn städse lekte henne i hågen. Den främmande sade:
— Han har återkommit till sans.
— Vem? frågade Barbro. Läkaren sade:
— Han ligger där. Mamsell får inte anstränga honom med något längre samtal. Jag tänker, att han kan flyttas till Hilleborn om några timmar. Jag går ut och tvättar mig.
På soffan mellan de båda fönstren låg Gert Bourmaister. Hans överkropp var naken, endast betäckt av ett lakan, som fått åtskilliga stora och små blodfläckar. Ansiktet var blekt.
Barbro kände genast igen honom. Hon rodnade häftigt men blev i nästa ögonblick lika blek som den sårade. Hon föll på knä vid soffan och började kyssa lakanet. Hon betraktade hans arm som hängde slappt ned över soffkanten, men hon vågade icke röra honom.