Bergmästare Rygell ansåg det nu vara klokare att tills vidare uppskjuta besöket hos länsman. Han återvände till Falla, lämnade åkdonet på stallgården och begav sig ned till bryggan. Några karlar ställde sig i vägen för honom och gjorde hotande åtbörder. Han sköt dem åt sidan, varligt men med ett så hårt grepp i skuldrorna att de icke funno skäligt följa honom. Han lunkade ned till bryggan, ställde sig tätt intill äreporten, gömd i dess yviga grönska. Härifrån åhörde han prästens ode och kunde mycket väl se, om det så behagade honom, den stora omfamningen mellan hennes nåd från Herrlestorp och grevinnan. När de båda gummorna beredde sig att arm i arm vandra uppför lövgången, ropade unge greven:
— Här kommer ännu en båt. Den känner jag inte. Det sitter en bondjänta i fören.
— Om jag inte misstar mig, sade kyrkoherden, så är det magister Ekmarck som ror. Jag känner slarven på knyckarna.
Greve Ulrich sade:
— Vem det än må vara, kära Vivecka, så anser jag det mest passande, att du tar emot dem här.
Grevinnan suckade, hon var redan förfärligt trött. Emellertid lyckades hon ännu en gång trolla fram sitt festleende, korsade armarna över den framskjutande magen och bidade.
Båten lade till tämligen ovarsamt. Magistern räckte Barbro handen, och hon steg i land. Greven närmade sig med framsträckt huvud och närsynt plirande ögon. Min nådiga, mumlade han, min nådiga, jag ber om ursäkt —
Barbro rodnade. Hon tyckte, att de båda gamla damerna betraktade henne bra ovänligt. Hon tyckte, att någon borde taga henne i famn och hälsa henne välkommen. Magistern, som såg hennes bryderi, ropade med hög röst:
— Herr greve! Fru grevinna! Detta är välborna fru Barbro Backe till Hilleborn, bergmästarns tredje hustru. Hon har kommit för att göra hennes nåd sin uppvaktning.
Barbro tog ett steg fram mot grevinnan, nöp i kjolen, lyfte den några tum från marken och neg mycket djup. Denna hälsning, som påminde om en hovnigning, var icke bruklig mellan damer av samma stånd. Fru Schager smålog med hoprynkad mun. Grevinnan besvarade emellertid hälsningen och mötte sin gäst på halva vägen. Barbro kysste hennes hand, och fru Schager log ännu syrligare. När grevinnan såg det unga huvudet ödmjukt böjt, greps hon ånyo av öm rörelse. Hon slog armarna kring Barbros hals, kysste hennes panna och grät med ögonen tryckta mot Barbros skuldra.