Hon gick fram mot porten, greven höll henne tillbaka. Hon lyckades framställa det där barnsligt egensinniga och förväntansfulla leendet, som tillhör alla födelsedagar från vaggan till graven. Hon slog honom med lornjetten över fingrarna.

— Ånej, Ulrich, nu vill jag se, vad du har ställt till. Se så, se så — jag vill se.

Och hon drog ifrån regeln och steg ut på trappan. Den väldiga äreporten grönskade mitt framför henne och på alla sidor trängdes hopar av människor. Att det var svarta halvklädda smeder och druckna drängar, kunde hon icke se. Hon trodde att vännerna i Raslinge, Hulinge och Stora Hammar så mangrant församlats. Detta kärleksbevis väckte hennes ömma hjärta till nytt liv. Hon neg några gånger åt höger och vänster, men rörelsen blev henne övermäktig, hon brast i gråt. Och då hon icke hade någon näsduk eller solfjäder för att dölja sitt gamla av gråten förvridna ansikte, vände hon sig mot väggen och torkade sina tårar med klänningsärmen.

Smederna å sin sida, som, då porten öppnades, väntat sig majoren eller möjligen bergmästaren, blevo alldeles förbluffade över att möta hennes nåd. Och när grevinnan först ägnade dem sina nådigaste nigningar och sedan vände sig bort för att gråta, kände de sig skamsna och djupt nedslagna. De stodo där med hängande armar och sänkta blickar. Och där det ännu fanns en mössa på huvudet, drogs den skyndsamt av antingen genom ägarens försorg eller närmsta grannes.

Allt detta iakttog herr greven från sitt fönster. Hans rädsla förvandlades till stolt glädje. Vem kan också se Vivecka, tänkte han, utan att beundra och hylla henne? Han skyndade ut på trappan, slog armen kring sin hustrus liv och med handen behagfullt lyftad ropade han:

— Leve hennes nåd, mina vänner. Länge leve grevinnan Vivecka. Nå så hurra då, era tölpar!

Smederna hurrade. Och som avståndet mellan sorg, vrede och glädje är vida kortare för den rusige än för den nyktre, flammade glädjen plötsligt upp som en eldsvåda. Gubbar och pojkar togo varandra i famn och började dansa. De, som förut bevakat bakvägarna och fönstren, skyndade upp på gårdsplanen för att taga del i dansen, skrattet och hurraropen. Jublet ekade över Fallaviken och nådde väl ända till Raslinge kyrka. Greven njöt sin och Viveckas triumf. Bergmästaren begagnade tillfället att osedd komma till stallet, där häst och trilla väntade.

Men när han svängt nedför bruksbacken och kört ett stycke utmed stranden, blev han varse trenne båtar, som med tämligen stort mellanrum sinsemellan, roddes mot samma mål, Falla. Bergmästaren lät hästen stanna, han ville anteckna sig till minnes alla dem som i dag besökte Falla. Det skulle bliva nödvändigt att till tinget instämma ojäviga personer, som kunde vittna om förödelsen i parken.

Den första båten hörde prästgården till, kyrkoherden satt vid styret antagligen tuggande och omtuggande sitt ode till grevinnan. Den andra båten hörde Herrlestorp till. Bergmästaren urskilde rätt väl hennes nåds kantiga former och långnästa profil. Sonen Hugo satt vid årorna och i fören halvlågo två eller tre av döttrarna, till hälften dolda bakom väldiga, färgstarka och hjulformade buketter.

Den tredje båten kände bergmästaren varken till form eller färg. Han stirrade så länge och uppmärksamt på de tre personerna i båten, att ögat började svida och rinna. Han blundade. När han åter kunde se klart, igenkände han Lillgårds-Tilda. Hon låg på magen i fören och hennes huvud, betäckt med en blå och rödrutig schalett, reste sig som en gallionsbild. Magister Ekmarck skötte årorna hurtigt men något ojämnt. I aktern satt Barbro Backe.