Albrecht Bourmaister svarade:
— Hämta hellre en läkare. Bergmästarn har ju intet ont vederfarits.
Men bergmästaren fann det viktigare att hämta länsman. Då uppstod bland smederna en rörelse, som till sin upphovsman hade smeden Karl-August, densamme som Billman förmått att springa. De trängde sig rusiga och ursinniga kring bergmästaren och hotade honom till livet, om han gjorde sak mot Billman. Haddinge drängar, måhända hetsade av sin husbonde, förenade sig med smederna. Rygell slog ikull två av de närmast stående. Säkerligen hade han blivit ihjälslagen om icke Albrecht Bourmaister och Wendt med våld släpat honom in i slottet. Falla belägrades hela natten av smederna. Ingen släpptes ut, som kunde misstänkas vilja gå Rygells ärenden. Endast Karl Hamrin fick fri passage för att hämta läkare. Likaså Anton Sundin, som i smyg vältrade ut till de belägrande ännu ett ankare brännvin.
V.
Smeder och drängar vakade över Falla hela natten och hela morgonen. Bergmästaren vakade över Billman. Majoren förhöll sig fullkomligt lugn och stilla. Han såg sin olycka fullkomnad, det fattades honom ingenting. Men fram på förmiddagen begynte drängarna knota. De ville föra Billman till Bånga för att sedan i lugn och ro återvända var och en till sitt. De bultade på porten och hotade att krossa fönstren.
Allt detta buller och stoj väckte grevinnan Vivecka. I förstone trodde hon, att elden var lös, men likgiltig för allt här i världen hade hon ingen brådska att komma ur sängen. Så småningom kom hon på andra tankar. Hon erinrade sig dagens betydelse och trodde, att de sedvanliga hyllningarna tagit sin början. Bullret föreföll henne väl larmande, men Ulrich hade antytt att någonting stort var i görningen. En verklig triumf!
Grevinnan Vivecka längtade icke längre efter triumfer, hon längtade efter vila, en fullkomlig, tyst, ljuvlig vila. Men alltför länge hade hon varit slottsfru på Falla för att kunna stanna i sängen, när gäster från tre socknar stimmade utanför porten. Pliktkänslan förmådde mer än rädslan för elden. Hon makade sig sakta och varligt och med många suckar och stönanden ur sängen.
En timme senare trädde hon ut i den långa, välvda gång som i bottenvåningen leder tvärs genom huset från gavel till gavel. Grevinnan bar sin högtidsdräkt av grått, tjockt men här och var tämligen nött siden. Vissa ränder angåvo, att den förr i tiden garnerats av spetsar. Som grevinnans figur under de nio länstolsåren tilltagit betydligt i omfång, var kjolen tämligen kort, en brist som i någon mån utjämnades av ett tilltråcklat släp, vars siden var av en något ljusare och rätt obestämbar färg. Det gulvita håret låg i stora bucklor över tinningar och öron, en helt liten och mager fläta hade av förbiseende lämnats lös och hängde spikrakt ned över Maria Stuartskragen. I vänstra handen höll grevinnan en luktdosa utan svamp och lock och i den högra en lornjett med ett enda spräckt glas, vilket i och för sig icke hade någon betydelse, eftersom hon var mer än halvblind.
Stödjande sig mot väggen följde hon gången ut i förstugan. Här mötte hon sin man, sin son och Karl Hamrin. De hade nyss fört fruktlösa underhandlingar med de rusiga smederna, som alltjämt eggades av Sundin och Wendt till nya våldsdåd. Greven skyndade emot sin hustru och omfamnade henne gråtande. Hon missförstod hans rörelse.
— Ack kära Ulrich, sade hon, varför gråter du? Är det inte skönt för vart år som går?