Han vände sig till Bourmaistrarna.
— Mina herrar, sade han, gå åt sidan. Jag vill tala med Rygell. Jag vill se om det finns bot för girighet.
Avståndet mellan Billman och Rygell var nu vid pass tjugufem eller trettio fot. Majoren lyfte revolvern och sade:
— Stå genast upp. Eljest skjuter jag dig. Du vet, att jag skjuter.
Rygell rörde sig långsamt, framåtböjd, nedhukad så att de långa grå skäggtofsarna släpade på marken. Han plockade skärva efter skärva och underlät icke att syna och passa ihop deras kanter, innan han stoppade dem i korgen. Han tycktes alltjämt varken se eller höra Billman, men när första skottet brann av, kastade han sig med otrolig vighet baklänges och undgick kulan. Gert Bourmaister skyndade till hans bistånd, böjde sig ned för att stödja hans huvud.
Billman ropade:
— Undan, Bourmaister! Nu får han nåden!
Bourmaister kastade sig då fram över Rygell. Kulan träffade honom under skulderbladet. Han gjorde ett försök att resa sig men föll på sidan över Rygells bröst och förlorade sansen.
Billman bar honom in i slottet. Rygell reste sig hastigt och utan hjälp. Han var fullkomligt oskadad. Han sade till herrarna:
— Jag reser efter länsman. Om herrarna låter Billman fly, så blir ni delaktiga i mordförsök och kanske dråp. Kom det ihåg.