Bergmästaren sade:
— Tackar som bjuder. Eljest är jag kommen att säga upp greven till fardag. Vad förstörelsen beträffar, får jag väl kräva ersättning vid domstol.
Han steg upp på gårdsplanen och närmade sig bålet. Billman stod ensam kvar vid de rykande bränderna. Då bergmästaren kommit på några stegs avstånd, höjde han revolvern och sade:
— Inte närmre, Rygell, inte närmre.
Rygell låtsades varken se eller höra men vände tämligen hastigt. Han blev varse de krossade tallrikarna. Han tog en korg, som stod under marmorbordet och började plocka upp skärvorna.
Albrecht Bourmaister sade:
— Lugna dig, Battwhyl. Han tör hitta så pass värde i lumpen, han plockar, att det ersätter, vad du förstört.
Han tog Gert under armen och gick bort till marmorbordet. Sundin, Wendt och Hamrin hade dragit sig längre ned i parken, greven hade gömt sig i lövgången för att få gråta i fred med sin son.
Nu sade Billman:
— Varför hotar du oss, Rygell? Låt lumpen vara och res på dig. Allt, vad du äger, har du plockat på våra sopbackar. Låt lumpen vara, säger jag dig.