Sundin sade:
— Det anar mig, att Billman väntar storfrämmande. Låt oss se efter.
De reste sig och gingo nedför sandplanen, stannade vid stängslet. — Vem är det? frågade greven, som såg illa. Han klev över det till hälften nedbrutna staketet och tog några steg in i parken. Plötsligt vände han helt om, slog ut med armarna, spretade med fingrarna. Han viskade hest och gällt:
— Det är bergmästarn! För tusan, mina herrar, hjälp mig då. Vad vill han här? Är han drucken?
Han lyfte än det ena benet än det andra men kom icke ur fläcken. Han nöp i byxorna, ordnade västen, slätade ut syrtuten. Och under tiden närmade sig bergmästaren. Han gick med krokiga knän och starkt framåtböjd lik en bonde som lukar jorden. Då och då rafsade han till sig en avbruten kvist, en nedtrampad blomma, vände den mellan fingrarna och tycktes ganska villrådig. Hunnen fram till äreporten rätade han på sig och upptäckte nu sina åskådare. Han drog sävligt av sig hatten och gjorde en bugning, som herrarna skyndsamt och artigt besvarade. Greven stammade:
— Min käre! Min bäste! Herr Rygell, var välkommen!
Bergmästaren tog några steg baklänges, satte handen som en kikare för ögat och betraktade ståten. Därpå vände han sig till herrarna, som alltjämt stodo kvar vid staketet.
— Hur tycker herrarna, att här ser ut? Man kan tro att en svinhjord gått fram här och bökat. Likvisst måste det ha varit bra stora svin.
— Betänk då min bäste, att det är Viveckas födelsedag. Hon fyller sjuttio år. Det ska glädja henne att se bergmästarn. Stig då på min bäste, stig på!