Till en början trodde fru Gunhild, att denne okände skulle rädda hennes liv. Ungdom är dårskap. Hon vandrade under lindarna med sin vän. Hon hörde honom tala, hon stödde sig mot hans skuldra. Ibland ville han locka henne bort från Hviskingeholm. Han var en vandrare, och all världens långa, krokiga och hemlighetsfulla vägar lockade honom. Men fru Gunhild skrattade småklokt och nöp honom i örat. Hon kunde också säga: Gå din väg —
För att göra honom illa. Men hon visste, att han icke skulle lämna henne.
Fyra runda år levde de lyckliga, vandrade under lindarna, där allt folket såg dem och icke såg dem. Herr Abraham var gårdsfogden, som bar arbetets tunga, på det att dessa båda skulle leva ostörda och lyckliga. Hemligen lyckliga.
Hon förblev länge ung. Den okände räddade henne, förde henne utanför det, som åldras. Men den afton, då hon med ljuset i hand prövade Lill-Britas ögon, den aftonen kom hösten. Och hastigt. Hon förstod, att hon syndat med sina hemliga tankar. Det är rättvist, att Gud straffar den, som listar sig ut ur livet och njuter en lönnlig glädje.
Fru Gunhild vandrade icke längre under lindarna. Hon drev bort honom, som ville vara när henne alla tider och allestädes. Hon satt till bords med den solkige herr Abraham. Och de gråvita, klumpiga små tingestar, som nästan osedda vuxit upp vid hennes sida, de voro hennes barn komna ur hennes kved, närda av hennes mjölk. Värmda av hennes kärlek.
Hon var likväl ännu ganska ung. Hon trodde, att straffet i sig innebär förlåtelse och gottgörelse. Och hur gruvligt straffet än hade blivit, tyckte hon likväl, att hon gott skulle kunna bära det. Hon visste icke, att ett liv i lönndom är urbota brott.
Då var det, som Gud ville visa henne, att han ännu ägde några obrukade redskap i sin pinokammare.
När hon för fjärde gången blev havande gav han henne den vissa tron, att hon skulle föda ett gossebarn. Genast började fru Gunhild undra över honom. Det var besynnerligt att bära i sitt sköte ett gossebarn, som en gång skulle bliva en ung man. Guds straff hade givit henne skygghet för alla tankar, som icke rörde sig kring den dagliga gärningen. Men hon kunde icke förstå, att det skulle finnas något ont eller farligt i att tänka på sonen. Dessa tankar voro starkare än det dagliga arbetets och likväl oskyldiga och rena.
Då var det, som Gud ville visa henne, att han ägde ett obrukat redskap.
Om aftonen, när barnen gått till vila, brukade fru Gunhild stiga ut i parken för att hämta svalka. Ibland var herr Abraham henne följaktig. Men icke denna afton. Hon gick ensam, och det var ovanligt mörkt i parken. Kanske var himlen mulen.