När hon nu går där långsamt, trevande framför sig, rädd att stöta mot stammarna, känner hon plötsligt, att någon är vid hennes sida. Hon tänker genast att det är sonen. Hon är redan van att se honom framför sig. Han är så där en femton år, och hon själv är gammal. Hon kan behöva ett stöd. Hon stöder sig tungt mot hans arm och de gå några slag av och an, sakta, lugna, tysta. Femton år — kan också hända att han är tjugu och att han redan fått någonting allvarligt att grubbla över. Därför är han tyst. Hon undrar, hur det är med hans ögon. Han kan icke vara blind som Brita, ty Gud vill icke straffa mer än en gång. Men det är ju likväl oroligt.

Han lägger sin kind intill hennes. Så bruka väl sönerna göra. Hon känner sig ganska lugn och lycklig därvid. Hon tänker dock alltjämt på hans ögon, fast hon vet, att det icke är nyttigt.

Då börjar han tala. Fru Gunhild känner med kinden, att han rör käken, rör läpparna. Och med ens förstår hon, att det är vännen. Det är icke sonen, det är vännen. Hon blir till förstone icke rädd, undrar endast vad hon skall ta sig till. Hon går hastigare, hon vänder tvärt, hon stryker sig hårt över kinden. Så börjar hon springa. Mörkret förvirrar och hon springer runt, runt bland trästammarna. Hon är rädd att falla. Hon tänker på, att hon vedervågar det liv, hon bär under sitt hjärta. Hon blir våt över hela kroppen och känner smärtor. Då stannar hon, slår armarna kring en trädstam.

Genast lägger han sin kind mot hennes.

Hon tar tag, griper mitt i ångesten och talar förnuft med sig själv. För första gången säger hon sig, att detta endast är en inbillning. Det är en tankelek, en känslolek, som hon övade i sin ungdom. Den tog henne fången, men nu är hon gammal. Tankar och känslor äro icke eviga, de vissna som blommor.

Men ångesten blir starkare. Hon drar fram alldagliga ting. Hon tänker på sådden, hon ser framför sig en pinnharv och räknar pinnarna. Hon går i ladugården och frågar förman efter kon, som kalvat —

Nej, säger hon, man kan drömma år efter år. Men man kan icke trolla bort verkligheten. Dröm är dröm och verkligt är verkligt.

Verkligt är verkligt, säger hon till honom.

Och i detsamma förstår hon, att hon icke längre vet, vad som är verkligt. Hon kan icke skilja. Hon tänker att det är hemskt. Hon skrattar till eller säger kanske någonting. Hon tror icke längre, att hon skall kunna skicka bort vännen. Kanske går han av sig själv om en stund. Men hon kan ingenting göra.

Hon tar hans arm, och de vandra som förr, lyckliga, under lindarna. —