Han begav sig till Falla och frågade efter smeden Karl-August. Men han fick det beskedet, att smeden körts ur tjänsten. Han hade försummat sitt arbete för att springa till Frötjärn, till sin käresta. Jon erfor en viss tillfredsställelse. Han måste allt ha varit bra galen i Tilda, den där, tänkte han. Skulle han väl eljest ha burit sig så tokigt åt? Nej det är nog säkert, att Tilda är grann.
Och han beslöt att taga ut lysning så snart han av smeden fått försäkran, att det gått ärbart till där borta i diket. Han sökte pojken både när och fjärran, begav sig slutligen ända upp till Älvsnäs för att se, om han fanns bland flottningskarlarna. Ett stycke norr om Hoby mötte han en trashank, som gick och plockade blåbärskart i skogen. Jon frågade, om han kom från Älvsnäs och om han där sett smeden Karl-August. Trashanken svarade, att han själv hette Karl-August och att han varit smed vid Falla. Jon frågade, om han var densamme, som för någon vecka sedan brukade stämma möte med Lillgårds-Tilda vid Frötjärn. Pojken jakade.
Jon grep honom då i strupen och skakade honom duktigt. Pojken, som var alldeles utmattad, kunde icke försvara sig. Han sjönk på knä i mossan och det var inte långt ifrån, att Jon strypt honom. Emellertid besinnade han sig, släppte sitt grepp och sade:
— Så litet är det för mig att ta livet av dig här i skogen. Jag lägger dig under en rot, och du ser inte dagen mer. Men säger du sanningen, så vet jag inte, hur väl jag vill dig. Sanningen får sen vara vad den vill.
Smeden lovade att tala sanning. Jon frågade, om det varit skamsgärning mellan honom och Tilda. Smeden svarade nej, han hade icke rört henne. Han svor de dyraste eder. Men Jon trodde honom icke. Han sade:
— Det är bättre att lita på, vad en ser. Nu ska du följa mig hem, så får jag se, hur hon beter sig.
Smeden måste följa honom. När de kommo fram till Losätra, lät han smeden gå ensam in i stugan och ställde sig själv på lur vid fönstret. Smeden gläntade på dörren och gjorde miner åt Tilda, att hon skulle vara försiktig. Men vare sig att hon inte förstod hans miner eller att glädjen över att återse honom blev henne övermäktig, kastade hon sig genast om hans hals och kysste honom. Smeden viskade henne i örat, att Jon stod på lur vid fönstret. Tilda sade:
— Låtsas bara, att du inte vill veta av mig och låt mig hållas.
Hon omfamnade honom ännu häftigare och gav honom under tiden tysta förhållningsorder. Smeden strävade emot, stötte och knuffade henne men tycktes för svag att kunna slita sig loss. Jon trädde nu in till dem. Tilda gav till ett skrik och rusade in i spiselvrån. Men Jon småskrattade och sade:
— Inte lurar du mig så lätt, Karl-August. Du visste nog att jag stod vid fönstret, eljest hade det väl inte tövat, förrän Tilda fått bukt med dig. Patron på Vassbro kom hon ingenstans med och magistern sa henne sanningens ord. Men en fattig smedspojke, som sprungit var dag från Falla till Frötjärn och mistat tjänsten för hennes skull, den tör väl inte ha vägrat sig.