Magistern svarade, att den som gärna vill bli fjäsad, väl kan truga och locka sig till det. Och den som söker i svinstian efter herden finner väl alltid en galt. Han överöste dem med en sådan massa ordspråk och visdomsord, att Jon kände sig förkrossad och yr som efter en lång predikan. Och Tilda snyftade högljutt bakom förklädet. Han reste sig och vacklade fram mot stallet, men Jon som tyckte sig ha själva prästen till gäst, skyndade att hämta fram grållen och hjälpte magistern upp i sadeln. Ekmarck klappade honom på huvudet och sade:
— Som du ser ut, Jon, kan du inte räkna på något bättre. Var därför nöjd med det du har. Ingen lär springa bort med henne. Gud signe er båda.
Han red sin väg och ännu bakifrån sedd uttryckte hans gestalt så mycken värdighet, att Jon kände sig helt ödmjuk. Han satte sig bredvid Tilda och strök henne över skuldran.
— Inte är jag grann, sade han, och inte är du grann. Så det kan lämpa sig till hjonelag. Men du får lova mig att inte snegla efter andra karar. Helst du ser, att det inte lönar sig.
Tilda tog då förklädet och skrek så ilsket att det hördes ända ned till Stenby.
— Må pocker ta dig, din luns! Var det inte en smed från Falla som sprang varenda kväll till Frötjärn bara för att få lukta på kjorteln min? Kan du neka till det, din lögnhals? När det ändå var du, som tussade hundarna på honom. Eljest vet en väl inte, vad det hade blivit i diket. Inte är jag snarvacker, men nog duger jag åt vem som helst.
Jon blev ännu mera bedrövad och nedslagen. Han sade:
— Var det en smed från Falla? Jag trodde, att det var en herrekar, eftersom han hade hatt och käpp och långrock. Nej nu ser jag, att jag tagit miste i många stycken. Inte kunde jag tro att det var en smedskrake. Varför hade jag då så brått?
Tilda förändrade nu sitt sätt. Hon gav honom heta ögonkast, och när han gick in i stugan, tassade hon efter och strök sig gång på gång mot hans rygg. Hon försökte också att komma i famnen på honom, men han snurrade runt och vände ryggen till. Tilda bad honom att inte tänka på den där smeden. Hon ville inte se honom vidare, hon längtade efter att få gå till prästen och ta ut lysning. Jon fattade sitt beslut, han sade:
— Det blir inte tal om lysning, förrän jag har träffat smeden. Nog ska jag veta, om det är en kronbrud, jag får. Eljest är det ingen heder med dig, och då får det vara.