Följande morgon sade Jon:
— Nu vet jag, hur det är ställt. Pojken här har legat vaken hela natten och det behövdes bara, att hon vände sig därnere, så spratt han i kroppen som en abborre. Lysning ska det bli, men det ska bli mellan er båda.
Han talade så milt och vänligt, att smeden höll på att falla honom om halsen. Men Tilda kände honom bättre. Hon förstod, att det var arghet, och att han ville locka dem att förråda sig. Hon sade:
— Då får I allt släpa Karl-August med tång till prästen.
— Det har jag väl makt till, menade Jon. Han tog honom i armen. Men smeden förstod avsikten. Han slet sig hastigt lös och rusade på dörren. Och när Jon kommit ut på gården, såg han pojken springa för brinnande livet inåt skogen. Jon ropade efter honom:
— Karl-August! Vill du inte ha henne?
Han vände sig om i språnget och skrek: — Nej, nej, nej! Därpå fortsatte han och försvann i skogen. Jon vankade en stund av och an och kunde icke besluta sig. Men när nu Tilda kom ut till honom, förgråten och uppsvälld i ansiktet och så ödmjuk att hon kysste hans rockärm, sköt han henne sakta ifrån sig och sade:
— Ja, det är synd om Tilda, men jag kan inte hjälpa henne. Att patron på Vassbro gick ifrån henne, det bryr jag mig inte om. Han är så illa grätten. Och vad magistern beträffar, så var han bra drucken. Men att den där stackarn skyr dig, så han kan springa andan ur kroppen, det vittnar bra illa. Packa dig i väg till Lillgården. Jag går till Frötjärn och talar om för bergmästarinnan, att jag åtrat mig.
Tilda grät överljutt men packade lydigt samman sina tillhörigheter och lämnade Losätra. När hon hunnit till Storgårdsladan, hörde hon sitt namn viskas. Hon steg av vägen och gick in i ladan. Där i halvmörkret stödd mot väggen och ännu flämtande efter loppet, stod smeden. Tilda gick fram till honom och gråten stillades.
Barbro Backe infriade sitt löfte, gav Tilda god utstyrsel och höll bröllop på Frötjärn. Det sägs att hon sedermera skall ha givit Karl-August en smedja, i så fall den vid Hilleborn. Andra åter påstå, att hon icke lämnat dem någon hjälp, och att de under många år levde i yttersta armod.