VIII.
Då kronan skulle dansas av bruden, ställde sig major Billman främst bland kavaljererna. Men bruden gick honom förbi, och ingen av tärnorna ville dansa med honom. Ty om han också undgått sitt straff, hade han likväl blodsskuld. Dessutom dansade han alltför vilt, han kramade som en björn, och hans styva strida skägg rev styggt på kind och hals.
Han försökte då sin lycka hos fruarna och gick ända därhän att bjuda den sura änkenåden på Herrlestorp till dans, hon klippte med ögonen som en vresig uggla och låtsades icke förstå hans anbud. Till sist bjöd han Barbro. Hon skakade på huvudet. Han sade:
— Ska jag ha den skammen, att ingen vill dansa med mig?
Barbro smålog och svarade:
— Den illa gör, han illa far.
— Det är sant, återtog Billman efter en stund. Jag handlade illa, när jag sköt Gert Bourmaister i stället för bergmästarn. Men något gott har jag väl gjort sedan dess. Fru Barbro ska veta, att Gert ligger i drängflygeln. Kommerserådet kan inte fördra medikamentlukten. Utan Gert ligger i drängflygeln. Men det är en bra bit dit och fröknarna kan inte springa där för ofta. Nu har jag flyttat till honom, eftersom jag inte längre har något hem, och nu är det jag som ömsar förbanden. Jag ger honom att dricka, och jag fördriver tiden med kortspel och sånt. Vill inte fru Barbro ge mig en dans?
Barbro lovade honom en dans. Billman sade till Sundin:
— Där sitter fru Barbro, som jag håller för att vara den vackraste kvinnan vid Kroken, där sitter hon nu så trött efter mjölkmätning och smörkärning, att hon inte orkar dansa. Rygell pressar musten ur sina husdjur. Men så sant som jag dansade andan ur fru Malin, så sant ska jag dansa med fru Barbro till dess att hon släpper både stäva och kärna.
Härutinnan höll Billman ord. Han dansade med Barbro till dess att hon miste sansen. Hennes sjukdom tog från den stunden en elak vändning, och det är verkligen sant, att hon aldrig mer kom att röra varken stäva eller kärna. Fyra dygn låg hon till sängs. Det spred sig ett rykte, att hon dött, och ryktet blev så allmänt trott, att Billman fann det vara rådligast att lämna Hilleborn och trakten. På femte dagen for prästen i Raslinge okallad till Frötjärn. I allén mötte han så många av sina församlingsbor, att han trodde dödsbudet redan utgått och att folk strömmade till för att se den döda. Men ingen visste besked. Tjänarna stodo icke att anträffa, huset var tillbommat, fönsterluckorna påskruvade. Alexander Fielding hade klättrat upp i asken, som står vid östra gaveln för att kasta en blick in i magisterns rum, men han hade varken lyckats upptäcka Ekmarck eller någon annan. Anton Sundin hade försiktigt klappat på porten utan att få svar. Nu vågade ingen bulta varken på dörr eller fönster av rädsla att störa den sjuka.