Prästen sade:
— Ligger hon i själatåget, så behöver hon mig. Och är hon redan död, så behöver hon mig ännu bättre. Jag vill knacka.
Han gick bort och dundrade försvarligt på porten. Efter en stund öppnades den, och Barbro trädde ut följd av magistern och flickorna. I stället för arbetsdräkten bar hon nu sitt brudelin och tycktes raslingarna vackrare än någonsin fastän blek och avmagrad. Prästen tog henne i famn, vilket också var nödvändigt, ty väl utkommen på trappan var hon nära att falla. Prästen rådde henne att åter gå till sängs, men Barbro förklarade, att hon kände sig bättre och, att hon just var på väg till klockstapeln för att ringa vännerna samman. När prästen hörde detta, bugade han sig och började samtidigt gräva i alla den gråslitna rockens fickor. Slutligen tog han fram ett gulnat papper, satte brillorna på näsan och började med ljudlig röst läsa upp ett ode till Barbro. Däri antogs hon visserligen redan vara död men genom att med skickligt anbragta hostningar dölja vissa ord och vändningar lyckades han göra det rätt passande för tillfället. Dikten var väl funtad och lämnade gott bevis på kunnighet även i den hedniska och klassiska mytologien, men som den var tämligen lång, var Barbro upprepade gånger nära att sjunka samman. Prästen gav henne då en sträng blick över papperskanten och höjde rösten. När han äntligen slutat gjorde han ånyo en bugning och sade i samma andedrag:
— Den här struntdikten är just ingenting värd. Jag har gjort bättre och kommer om Gud vill att göra ännu bättre. Hennes nåd, grevinnan Vivecka, var i sin välmakts dagar så glad i mina dikter, att hon ibland och inte så sällan sände ett och annat till min stackars hustru. Och var skulle hon eljest fått några godbitar åt mig och barnen?
Barbro frågade, hur hon bäst skulle kunna visa sin erkänsla och vilka läckerheter, som smakade herr kyrkoherden bäst. Han svarade:
— Strunt i läckerheterna, fru bergmästarinna! Gället är förbålt klent, och varför skulle jag inte säga vad var man vet? Finns det någon av de här församlade, som jag inte är skyldig tio riksdaler eller mer? Nej, men de kräver mig inte, och de dra inte av, när jag döper eller viger eller begraver dem. Men bergmästarn kräver mig dagligdags. Och när jag en gång skall begrava honom, är jag säker om att inte få ett rundstycke för liktalet. Så må det också bli därefter.
Barbro sade:
— Var nu inte vred på bergmästarn. Jag lovar och sätter mitt ord i pant på, att han före hösten skall efterskänka kyrkoherdens skuld och kanske också på annat sätt förbättra hans ställning.
— Den som kunde lita på det! sade prästen. Jag skulle då skriva ett nytt ode och mycket vackrare. Det här var egentligen ämnat till fru Malins begravning, hon som dog i dansen på Bånga.
Barbro sjönk nu ned på trappan, som det tycktes skälvande av gråt. Men när raslingarna trängdes omkring henne ängsliga och ivriga att trösta, tog hon plötsligt händerna från ansiktet, strök håret ur pannan och skrattade med blänkande tänder. Raslingarna drogo sig något skamsna och förlägna tillbaka, men Barbro sade: