— Jag var nyss så bedrövad, att jag trodde min sista stund var kommen. Men herr kyrkoherdens fagra ode, änskönt skrivet till en annan, har förjagat all min ledsnad. Nu ber jag er alla hjälpa mig att fördriva tiden under några veckor eller kanske månader. Kommen tidigt till Frötjärn och lämnen mig sent. Jag lider av en oro, som måste förjagas.
De ropade alla, att de ville vara fru Barbro till tjänst. Hon lovade å sin sida att efter förmåga göra dem återtjänst. Och där hennes förmåga brast, skulle bergmästaren säkert komma till hjälp, helst han samma dag i brev lovat henne allt, vad hon begärde. På Frötjärn skulle det inrättas så, att var och en kunde finna sin smak tillfredsställd. För Anton Sundins räkning skulle ett bord med de yppersta läckerheter ständigt stå dukat. Greve Ulrich hade att bestämma över viner och likörer. Hugo Schager fick rätt att styra och ställa i drivhus och trädgård och delade endast makten med Karl Hamrin. Vad slutligen magistern beträffade, skulle han leda dansen och leken och i skämt och lustiga upptåg söka överträffa bröderna Fielding eller låta dem råda.
Härmed voro alla till freds och under några veckor framåt trodde raslingarna, att de återupptäckt Schlaraffenland eller voro åtminstone övertygade om, att den gamla goda tiden återvänt till Krokens stränder. De ägnade Barbro samma dyrkan, som förr kommit grevinnan Vivecka till del. Och deras enda bekymmer var, att Barbro alla galna och tokroliga upptåg till trots för varje dag blev alltmera tungsint. Hon lämnade dem, innan dansen fått fart, innan leken blivit rätt lustig. Stödd av magistern klättrade hon mödosamt uppför hällen vid sjön och tog plats på klockstapelns sockel. Härifrån kunde hon se lekarna i trädgården, dansen på ängen, flickorna som med nakna ben och högt uppskörtade kjolar letade under pilarna efter snäckor och av vattnet slipade stenar. Men oftast slöt hon ögonen och lutad mot klockstapelns bjälkar försjönk hon i en sorts dvala, som dock icke var sömn. Hon pressade ihop käkarna mycket hårt, läpparna vekos upp som bladen i en blomkalk, halsmusklerna spändes och svällde. Magistern frågade, om det var smärtorna i bröstet som plågade henne. Hon svarade:
— Nej, nej. Jag önskar bara att de skulle skrika där nere, skratta, hojta, skrika. Så att jag ingenting annat hörde, ingenting.
— Vad hör Barbro?
Hon smålog, hon satte sig upp, slätade ut kjolen, ordnade schalen, korsade händerna i skötet. Hon såg ut som om hon ämnat berätta någonting riktigt omständligt. Men hon sade endast:
— För länge sedan fanns det en ung person, som jag höll av. En gång ropade han till mig: Du! Bara det ordet. Han hade väl sagt det förr många gånger. Men nu hör jag bara det där ordet. Därför ville jag, att de skulle ropa riktigt högt och skratta.
Men när raslingarna sågo, att Barbro lämnade dem, tappade de lusten att leka. De lägrade sig på gräsmattorna, under buskarna, nere vid stranden, somnade eller viskade med varandra, eller strövade långsamt utmed stranden bortåt Stenby eller Frösevi och glömde att återvända.
Barbro sade:
— Till sist blir det bara göken och trasten och den där lilla ivriga sävsångaren som föra väsen här på Frötjärn. Jag räknar då varken prästens snarkningar eller Sundins stånkande eller den stackars Hamrins suckar att åter en dag gått till ända. Nej, kära Ekmarck, jag litade för mycket på vännerna. Jag tör dock vara så pass ännu, att jag kan hjälpa mig själv någon vecka.