— Den! sade han. Och han reste sig utan hjälp, buren av en mäktig hänförelse.
— Den! upprepade han. Hon är lätt som en ung kviga, trind där hon ska vara trind, eljest är hon finlemmad. Och inte tror jag att hon stångas.
När Lotten såg sig vara den utvalda och hörde lovtalet, slog hon händerna för ansiktet och sprang ned och gömde sig under pilarna. Men Barbro sade:
— Varför springer Lotten och gömmer sig? Kanske har du här fått en passande friare.
— Ja, inföll magistern, man ska inte döma oxen efter hornen, inte hunden efter håren och inte Gellin efter hullet. Är han fet, så beror det på, att han har råd att äta.
— Allt beror på, vad han är villig att göra för sin utvalda.
— Ja, inföll nu åter magistern, och bättre en oxe som drar mig än en tjur som stångar mig.
Barbro befallde magistern att hålla inne med sina ordspråk. Hon frågade Gellin, vad han var villig bjuda för Lotten Schager. Efter något betänkande svarade Gellin:
— Hon ska gå klädd som en fin fru och hon ska få äta som en prinsessa. För vart barn ska hon få en present vid kyrktagningen, och det ska inte felas, om det så bleve tjoget. För resten ska jag lämpa mig efter henne så länge hon lämpar sig efter mig. Det är bra bjudet av en oxhandlare.