— Det är alldeles förträffligt, sade Barbro, men likväl inte nog. Allt detta är saker, som herr Gellin utan särdeles svårighet kan verkställa. Men gör nu som jag säger. Där nere står Lotten under pilarna, hoppa nu ner här, där hällen är som brantast. Lotten skall då förstå, att Gellin älskar henne, och röras av detta kärleksbevis.
Herr Gellin gick verkligen fram till branten och mätte djupet med blicken. Han böjde på knäna, antingen därför att han hisnade eller därför att han tänkte göra ett försök. Bröderna Fielding och magistern eggade honom, Sundin höll honom i rockskörtet, Hamrin sade:
— Ja, hoppa, hoppa. Det är alls ingen konst att dö.
Men prästen ropade:
— Herrn borde skämmas! Har jag så mycket förmöget folk i Raslinge, att jag kan avstå från en enda hederlig begravning? Tror inte herrn, att jag räknat på herrn? Men vad skulle det bli för begravning, om herrn gör sig till självspilling?
Gellin drog sig skyndsamt tillbaka från branten.
— Är budet för klent, sade han, så ska jag väl lägga till några tusen i morgongåva. Men hoppar gör jag inte. En mager och gesvint kar som Fielding skulle bryta ett ben, jag skulle bryta nacken. Jag är för fet.
Barbro frågade:
— Är det för mycket att dö för den man älskar?
Herr Gellin stirrade betagen på sin utvalda, som fortfarande dvaldes under pilarna. Han kysste på det tjocka röda fingret och det tycktes icke bekymra honom, att fröken Schager i stället för att räcka ut handen räckte ut tungan. Händerna satte hon framför näsan spretande ut med fingrarna, och vidare satte hon tummarna i öronen och viftade med händerna, kanske för att härma en kviga, som viftar bort besvärliga flugor.