Emellertid tog prästen i Raslinge upp Barbros fråga och svarade:
— Att dö för sin älskade, min nådiga, vill jag tillråda var och en som i likhet med mig är mycket fattig. Han befriar därigenom sin älskade och sig själv från ett stort elände. Hans barn bliva aldrig födda, och om dem kan man säga, att de sluppo undan för billigt pris. Dessutom kan hans död ge ämne till visor och kväden, lämpliga för skillingtryck. En förmögen karl som den här Gellin bör däremot vara mera aktsam. Ty uppriktigt sagt så blir man inte salig om man tar livet av sig och får under inga förhållanden en hederlig begravning.
Barbro neg för prästen och sade:
— Hos herr kyrkoherden är kristlig dygd förmäld med hednisk visdom. Jag ber därför herr kyrkoherden bliva bisittare i den domstol jag från och med i dag upprättat på Frötjärn. Det är nämligen min vilja, att var och en av dessa herrar i likhet med herr Gellin skall uppgiva, vem han älskar, varför han älskar och vad han är villig att utstå eller offra för sin älskade. Sedermera blir det min och herr kyrkoherdens förrättning att döma, om hans kärlek är värd detta namn. Men lämna mig nu i ro, att jag må rannsaka mitt hjärta. Ty jag vill vara en oväldig domare. Och dessutom är jag mycket trött.
Barbro dröjde den kvällen ganska länge på hällen. Hon sade till Ekmarck, som var hennes ständiga sällskap:
— Jag har ett oemotståndligt begär att mäta min dårskap med andras. Jag orkar inte längre arbeta. Jag ligger här och väntar att tiden skall taga slut. Men jag har inte längre något mått. Jag har endast mina tankar och molnen, som glida än hit och än dit. Jag kan inte styra dem och även om jag kunde, visste jag inte, varför de hellre borde gå hit än dit. Jag kan endast följa dem med blicken. Och sluta ögonen, när jag inte längre orkar följa.
IX.
Kärleksdomstolen på Frötjärn blev ganska vida beryktad, fastän dess verksamhet blott räckte några sommardagar och fastän dess domar aldrig vunno laga kraft. På herrgårdarna skrattade man åt Barbro Backes tilltag och menade, att hon nu funnit ett verksamt medel att hålla sin herre och man på vederbörligt avstånd. Ty vem kunde ha större skäl att frukta en dylik domstols utslag än bergmästare Rygell? Andra åter trodde, att Barbro ville göra ett slut på det lättsinniga levernet vid Krokens stränder. Och det går ännu en sägen, att Barbro Backe i Frötjärns källare låtit inreda fängelser, där odygdiga flickor och ynglingar fingo besinna brott mot kyskhet och anständighet. Det påstods vidare att hon på Kungshällen låtit resa ett praktfullt domaresäte och ett sådant tält, byggt av stockar, hudar och löv, som fordom brukades av konungens domare i finnbygden.
I verkligheten voro hennes tillrustningar mindre betydande. Hon lät flytta två eller tre av de stora, högkarmade ekstolarna från Falla upp på hällen. Och för att skydda dem mot regn och sol lät hon spänna ett lövtak från klockstapeln fram till tallarna vid branten. Det är väl möjligt att hon hade större tillrustningar i tankarna, men när hon hunnit så långt, mottog hon från bergmästaren ett brev, daterat i Örebro och av följande lydelse:
— Kära hustru!