Backe upp och backe ned, gubbe och käring, bär det! Samma väg ha vi alla, samma vånda och leda, suck och gruvan, gråt och sorg, synd och skam, sår och sveda. Men fördömd och evigt dömd är den, som stöter sin felande broder från vägen. Ty skall du icke stå här och ropa smälek över din gårds fru! Utan gå i frid och tag käringen och bytingen med dig. Vad är du för en, som gör natten till dag och står här och skräpar klockan tio på kvällen? Man kan sannerligen tro dig om lite av varje. Ge dig i väg!
Men Spillebodaren stod där han stod och mumlade:
Hon ska ha sin smälek.
* * * * *
Och prästen fick annat att tänka på, ty det såg ut, som om parken skulle tömma sitt mörker över gårdsplanen. Folkhopen vältrade fram och stannade vid soluret. Den mörka, rörliga massan hade en fast kärna: Casimir Brut och de män som höllo honom. Vad som var att säga hade sagts och människorna höllo sig tysta. Men gruset rasslade och gnisslade som strandgrus under vågglid, då hopen i långsamma svängningar sakta rörde sig av och an. Casimir Brut kämpade fortfarande för att komma loss.
En man gick över gårdsplanen och steg tveksam uppför trappan; han strök hövligt av sig mössan och frågade efter fru Janselius.
Vad vill ni henne? sporde prästen. Karlen, som var arbetsförman vid torvupptaget, funderade en stund och svarade förläget:
Vi vill egentligen bara ha bud efter länsman.
Och han tillade halvhögt:
Det vore bäst, om han komme så fort som möjligt. Fan har flugit i dem och jag har ingen ressel med dem. De säger, att förvaltaren slagit ihjäl flickan, därför att hon överraskat honom och frun. Inte vet jag, men det är bäst att länsman kommer.