Vi vill, att det ska gå skjuts efter länsman.
Hon svarade:
Nej
Och det blev ett ögonblick fullständigt tyst. Endast prästen mumlade en varning. Han tog henne sakta i armen. Men hon gjorde sig lös, steg längre fram på trappan och ropade:
Nej! Det ska inte gå något bud till länsman. Och ni ska ögonblickligen släppa herr Brut. Han har inte gjort något ont.
Nu fick hon svar i ett sorl, som var alltför mångstämmigt för att kunna tydas. Folkhopen på gårdsplanen uppgick nu till halvtannat hundratal, män och kvinnor. Arbetarbarackerna på myren och de små stugorna runtom på Larsbos ägor stodo tomma. Förhållandet mellan fru Janselius och förvaltaren, som till denna dag förblivit hennes anförvanter obekant, hade sedan ett par veckor tillbaka samlat det allmänna intresset på Larsbo. Det var en kärleksroman och den eldade alla sinnen. Åttioåriga gubbar följde den med samma spänning som sjuttonåriga ungmör. Socialt intresserade torvupptagare funno i historien belägg för vissa teorier beträffande överklassens hemliga laster. Spillebodaren och hans anhängare behandlade den efter sina metoder utan att historien därigenom förlorade i saft och pikanteri. Det tomma begreppet hennes nåd eller gårdens fru hade blivit en liten kvinna som envar kunde släppa in i sin hjärtekammare och behandla efter sin smak. Och plötsligt hade historien kryddats med en kraftig dos tragik. En fattig flickstackare hade upptäckt det brottsliga förhållandet och upptäckten hade kostat henne livet. På ett eller annat sätt. Endera hade Brut skrämt henne till att begå självmord. Det var fröken Alexanders version och den delades av hennes bekanta bland gårdsfolket. Eller också hade han rent av röjt henne ur vägen. Torvupptagarna, som haft tillfälle att beundra förvaltarens ovanliga styrka, voro böjda för denna åsikt. De visste av egen erfarenhet, att han hade ett uppbrusande lynne. De hade sett honom orolig och mot vanan försagd. Skallgången och husundersökningen på Spilleboda och i barackerna togo de för en fint. Själva skallgången med dess fruktlösa spänning hade hetsat upp dem. Männen, som höllo honom mellan sina händer, kände den starka kroppen skälva. Det retade dem och ingenting retar män så som mäns fruktan. I flock är svaghet en dödssynd. Trängseln, hettade, knuffarna eggade. De främsta i hopen voro tätt intill trappan och Brut och hans väktare knappt tio steg därifrån. De kunde inte längre fördraga att känna hans kropp oskadd. De ville slå honom inför hans medbrottsling; däri låg rättvisa och dessutom en särskild njutning. Ett slag föll och ännu ett. Vid det första rådde tystnad, vid det andra gav hopen till ett tjut, som om var och en träffats av slaget. Men nu sprängdes leden, som skilde fången från trappan, av förmannens spadstora nävar. I en handvändning hade han ryckt lös förvaltaren och dragit honom med sig upp på trappan.
Vad är det för djävla dumheter! röt han. Är ni folk eller fä? Ska ni slå ihjäl karn, innan ni vet, om flickan är död? Hon sitter kanske på skorsten, och skrattar åt oss. När det är kvinnfolk med i spelet kan man vara säker på en sak: att bli lurad!
* * * * *
I förstugan bakom porten stodo flickorna Willman, lyssnade huttrande och skälvande, ur stånd att längre diskutera de olika sätt, på vilka en liten kärlekshistoria kan avvecklas med grace eller med storhet. I salen satt generalagenten med tante Sara i famn, tilltäppande hennes öron med händerna. Fröken Alexander lyssnade vid ett fönster, triumferande och olycksbådande men själv lyckligare än om hon bevistat en begravning. I ett annat fönster hängde Brita och Ludwig. Och Brita viskade mellan, klapprande tänder:
De kommer att slå ihjäl dem båda två! Gode Gud, om det går bra ska jag aldrig kyssas mer!