Av denna historia framgår emellertid, fortsatte Lizzy Willman, att redan små doser erotik stärker ambitionen och kroppskrafterna samt ökar matlusten, så att även mindre smaklig föda förtärs med frimodighet och glädje. Sin mest gynnsamma verkan har dock detta medel vid fall av bristande självförtroende och företagsamhet.
Det stämmer! bekräftade Ludwig. Jag kände en bankkassör, som stal tjugutusen kronor bara därför att han en afton råkade komma i närmre beröring med en serveringsflicka. Ändock hade han hela sitt liv gått och gällt för att vara ett fårhuvud och en slö och slapp person, som man kunde anförtro hur mycket pengar som helst utan ringaste risk. Det blev en ändring! Flickan piggade upp honom och satte honom i form så att han presterade ett riktigt vackert spel, smidigt och djärvt; på mindre distanser som 10 och 20,000 kronor blev han distriktsmästare och fick beröm av domaren och smickrande kritik i fackpressen. Men när serveringsflickan fått honom så långt, tyckte hon att hon gjort sitt och drog sig blygsamt tillbaka. Ingen människa spillde trycksvärta på henne, och sådan har kvinnans lott alltid varit.
Det påminner mig, fortsatte Lizzy, om faster Anna-Lisa Willman och en viss sorts unga idioter, som umgingos i hennes hem. Bland många andra. De ledo av imbecillitet parad med melankoli och förryckthet. Sjukdomsorsaken var alltid densamma: dålig uppfostran. De goda mödrarna hade väl sagt: Var alltid hövlig! Gå ur vägen! Bocka dig! Bättre böjas än brista! Låt bättre folk gå före dig! Tålamod är den ringes styrka! Tro dig inte om för mycket! Varligt är aldrig farligt! Blygsamhet är ungdomens skönaste dygd! Och andra lika lögnaktiga och dumma påståenden, som de siktat genom erfarenhetens silduk i den olycksaliga tron, att det var renaste guld. Resultatet av denna uppfostran blir ofta en psykos. Om patienten införes i rum, där andra personer vistas, söker han skydd i dörrspringor och kakelugnsvrår eller bakom gardiner och skärmar. Framdragen ur sitt gömsle, råkar han i stark upphetsning, som snart följes av utmattning och stundom kollaps. Tremor förekommer, stämman blir hes och grötig eller också utomordentligt gäll, talet är stammande och osammanhängande, pulsen ojämn, han svettas ymnigt särskilt om händer och fötter i svåra fall förekommer inkontinens. Omdömet är avtrubbat och han visar fullständig oförmåga till logiskt tänkande. Han anser sig vara världens obetydligaste människa men tror sig samtidigt vara föremål för allas uppmärksamhet. Skratt och viskningar sätter han alltid i samband med sin person, och om det också inte visar bristande omdömesförmåga, så är det i alla fall vådligt dumt. Han kan vara kunnig, flitig, samvetsgrann, över medelmåttan begåvad och till karaktären överjordiskt ren, men han är alltid underjordiskt blyg och tafatt. I yngre år kan hans utseende vara ganska behagligt och man kan säga till sig själv: Det blir nog någonting av den där pojken, om han får mera ruter i kroppen. Men det får han inte! I alla händelser ej om han lämnas åt sig själv. Navelsträngen blyghet kväver honom. Kastar han sig någon gång över ett självständigt arbete, blir den glädjen inte lång. Snart stöter han på någon liten detalj, som förefaller oöverkomlig. Andra skulle se på den med otålighet, han betraktar den med ödmjukhetens vidskepelse. Jag har velat flyga för högt! Vad min kära mor hade rätt! Så dalar han nedåt. För att straffa sin egen djärvhet inmundigar han andras tankar i kolossala kvantiteter, och ingenting kan vara osundare. Blicken blir skum, ryggen kröks, huvudet sjunker. Rockkragens luggslitning smittar håret, som börjar falla; klädernas fläckfeber angriper huden och vanställer ansiktet; själens skygghet alstrar var i ögonvrån och kommer näsan att droppa. Han åldras hastigt och försvinner, väl ej i graven men i någon grå och mörk och murken vrå.
Sjukdomen, fortsatte Lizzy, går aldrig av sig själv till hälsa, men lyckligtvis ha vi ett ofelbart specificum: erotik. Faster Anna-Lisa använde medlet med stor framgång på sina unga idioter. Hennes terminologi var oklar och hon begagnade ordet förståelse i stället för erotik. Ett ogenerat och framfusigt uppträdande kallade hon genialitet, och hon brukade därför säga: Den där unge mannen skulle vara ett geni, om han bara hade någon som förstod honom! Hennes hem var i själva verket en mycket välskött privatklinik, där hon med aldrig svikande nit, skicklighet och erfarenhet ledde arbetet, under det att vi unga flickor assisterade. På min lott kom vanligen de svåraste fallen. Jag ansågs ha naturlig fallenhet, som i fråga om denna kur spelar större roll än kunskaper och erfarenhet. Jag har heller aldrig misslyckats, men engång var jag nära däran och hade redan uppgivit allt hopp, då en ren slump räddade patienten. Han var son till en fattig änka och för att råga hans olyckors mått hade han kommit till världen ett par år efter sin fars död. Barndomen blev därefter och då han fördes in på vår klinik var han ett verkligt skolexempel på blyghet, tafatthet, imbecillitet, melankoli och förryckthet. Faster Anna-Lisa la sin hand på mitt huvud och sa: Försök att förstå honom, så blir han säkert ett geni. Det blev han också, fast det satt hårt åt. Jag grep mig genast an med kuren; bestrålade honom med mina ögon, smekte och smickrade honom med mitt tal och lockade honom med alla en ung och oskyldig flickas behag. Men han trodde att jag gjorde narr av honom och hans tillstånd försämrades. Slutligen var jag som sagt nära att uppgiva hoppet, vartill nog också den omständigheten bidrog, att jag vid ifrågavarande tidpunkt själv led av olycklig kärlek.
Du! inföll Ludwig. Det tror jag inte! Vem skulle ha vägrat att pussa dig?
Försåvitt jag vet ingen, svarade Lizzy, men det var inte fråga om kyssar utan om ett förtjusande halsband, som jag sett i ett fönster och som personen i fråga med oförklarlig halsstarrighet vägrade att köpa åt mig. På en bal hos faster Anna-Lisa kom det till öppen brytning oss emellan och jag beslöt att gråta ut. Jag har för sed att inte gråta över en sorg i sänder utan samlar dem till ett knippe, som jag vid lägligt tillfälle fuktar med mina tårar. Det sparar tid, ögon och hy men för också med sig, att min gråt når upp till en förbluffande intensitet och uthållighet. Jag uppsökte alltså ett avsides liggande rum, där jag kunde få vara i fred, men av gammal vana råkade jag släpa med mig min patient. Jag tänkte inte vidare på saken utan satte honom i en stol och kastade mig själv framstupa i en soffa. Jag lade genast in hela min energi, betänkte min olyckas vidd och mångfald och grät med full fart, ty jag visste att det tog tid och jag ville gärna vara med om kottiljongen. Under en kvart rådde i det lilla rummet den mörkaste förtvivlan, en orkan av snyftningar, hickningar och halvkvävda klagorop virvlade om med de strida tårarna, och mina fötter smattrade kraftigt mot soffgaveln. Plötsligt fick jag känna ett krafsande bak i nacken. Patienten hade på eget bevåg rest sig och kommit fram till mig. Stammande men tämligen tydligt frågade han, varför jag grät. Jag svarade sanningsenligt, att jag ville dö, därför att den, jag älskade, mötte min kärlek med förakt och kyla. Krafsandet upphörde och jag satte åter i gång. Efter ytterligare en kvart hade mitt lidande nått sin höjdpunkt och jag var i starkt behov av en näsduk. Jag lyfte litet på huvudet för att be min patient snyta mig. Vad såg jag! Han stod framför rummets spegel med en hållning, som var honom alldeles främmande. Ryggen var rak, huvudet högburet, handen i sidan, kinderna färgades av en livlig rodnad och ögonen i spegelbilden glittrade av mod och oskrymtad lycka. Han såg ut som en spansk toreador. Plötsligt varsnade han mig i spegeln och blev i hög grad förvirrad. Han var en dålig skådespelare och behövde en god minut för att forma om ansiktet till en något så när anständig förtvivlan. Han kom fram till mig och sa: Lizzy, du krossar mitt hjärta! Gör jag det? sa jag och satte mig upp. Han tog mina händer och tryckte dem mot sitt bröst. Han sa: Hade jag anat, att du höll av mig, så skulle jag för länge sen ha dragit mig tillbaka.
Nu blev jag verkligen bestört och förvirrad, fortsatte Lizzy, och jag sa: Så besynnerligt! Varför skulle du ha dragit dig tillbaka? Han svarade: Därför att jag älskar din kusin Betty; och om du inte har någonting däremot, ska jag gå ut ett slag och dansa med henne. Det var som katten! tänkte jag. Nu gäller det att hålla tungan rätt i mun. Jag besinnade mig ett ögonblick för att finna den rätta tonen. Därpå stötte jag honom med kraft ifrån mig, kastade mig åter framstupa och mumlade dovt: Gå! Gå! Jag hatar er båda! Utan att ens göra ett försök till förställning ropade han: Tack! och försvann. Men jag for upp och smög mig efter honom. Karsk och käck gick han tvärs genom balsalen, knuffade de dansande till höger och vänster och tog med dristig hand Betty från hennes kavaljer. Härvid uppstod ett litet gräl och även därutinnan redde han sig bra och avsnoppade sin rival och hånskrattade åt honom. Lyckan att ha lyckats göra en vacker flicka olycklig hade stigit honom åt huvudet. Från det ögonblicket fortskred hans tillfrisknande med förbluffande snabbhet. Han är nu en framstående man i sitt fack och i fråga om ogenerat uppträdande den mest geniale, jag någonsin träffat. Mot mig visar han en medlidsam ömhet, som gör mig gott ända in i själen.
Och sens moralen är, insköt doktor Karolina, att lilla Olga ska ta det med ro, om hennes flickor nojsa en smula med drängarna. Den tid som förspills därmed är inte förspilld. Kärleken ger tusenfallt mer än den tar. Den är stolt och lugn, fri och skön som svanarna i vassen och känner inte till några småaktiga regler och skrankor. Lämna därför den förträfflige Brut i fred. Alltför stor prydhet klär inte en ung änka, i all synnerhet då hon heter Janselius! Hon är den sista, som i kärleken bör se någonting brottsligt.
Det kan vara, sa prästen, men vad här anförts som exempel på kärlek, det godtar jag inte. Jag kallar det rätt och slätt kättja. Kärleken är en och oföränderlig och varar hela livet.
Med svärmisk och högtidlig röst upprepade generalagenten: